J.H. Öhman & Co 1826-1828 / Gustavsbergs Porslinsfabrik 1828- 
För att hitta fabrikens anor och en del av historien får vi gå tillbaka till 1640-talet. Det var då Maria Sophia de la Gardie, första ägaren till Farsta Hus, anlägger ett tegelbruk på platsen och för att hedra sin avlidne make Gustaf Gabrielsson Oxenstierna ger hon år 1661 bruksområdet namnet Gustafsberg. Maria var en industriell pionjär och driftig kvinna som vann mångas beundran. Det sägs att hon försökte rekrytera kunnigt folk från Holland för att med deras hjälp anlägga ett porslinsfabrik på platsen. Om hennes planer gått i lås, hade Sveriges första porslinsfabrik grundats redan på 1600-talet. Men rekryteringsarbetet gick dåligt, ingen av de Holländska porslinsmästarna vill flytta till det kalla Sverige.
Maria Sophia
I Gustafsberg pågår sedan tegeltillverkningen i ca 150 år innan porslinstillverkning kommer in i bilden. Vid ett enskifte 1815 styckas Farsta egendom i två delar. Den östra delen med bl.a. tegelbruket gick därefter under namnet Gustavsberg, medan den västra delen med herrgården behöll det gamla namnet Farsta.
Herman Öhman som sedermera anlägger en porslinsfabrik på ägorna, föds 1780 på Bruksherrgården i Grangärde kyrkoby. Hans far var brukspatron Nils Alexandersson-Öhman, ägare till stora malmfyndigheter i Grangärde och Prästhyttans Manufakturverk i Hedemora. Det var också på faderns manufakturverk som Herman fick lära sig allt om industriell och kommersiell verksamhet. När Nils Alexandersson-Öhman dog 1807 tog hans änka patronessan Ulla Nyberg med sig sonen Herman och flyttade till Stockholm. Där startar Herman sin första egna rörelse, en grosshandel för bergslagsprodukter.
1821 sålde Herman sitt hus i Stockholm, lade ner grosshandeln och köpte istället Farsta Säteri på Värmdön vars tegelbruk han sedan ett par år tillbaka arrenderat. Anledningen till flytten var att driva tegeltillverkning i större skala, men det dröjde inte länge förrän Herman ändrade sin planer. Han hade upptäckt att den närbelägna vattenfåran Kvarnströmmen kunde betjäna honom med den vattenkraft som behövdes för att starta en mycket ädlare produktion. Efterfrågan på porslin visade tydliga tendenser att öka vid denna tid och då Rörstrand var ensamma om denna fabrikation, ansåg Öhman att en ny porslinsfabrik borde ha framtiden för sig. 
Gustavsbergs Porslinsfabrik kring 1870
1824 inleder Herman Öhman sina förberedelser för porslinstillverkning i Gustavsberg. Året efter kontaktar han Fredrik Rohde som nyligen inköpt Bredsjö Porslinsfabriks samtliga fabriksinventarier och nu befann sig i Fredriksdal i Uppland. Rohde som hade för avsikt att sätta igång egen porslinstillverkning i Fredriksdal men misslyckats p.g.av ekonomiska problem, erbjöds att sälja sin utrustning till Öhman och träda in som delägare vid den nya fabriken. Rohde såg ingen annan utväg än att tacka ja till Öhmans erbjudande och därmed var grunden lagd till den nya porslinsfabriken, liksom fortsättningen av de keramiska traditionerna från fabrikerna i Vänge och Bredsjö.
När kommerskollegium i mars 1825 beviljar Öhmans ansökan om att få "inrätta och driva en fabrik för allehanda porcellainer", påbörjas grundläggningsarbetet. Som finansiär och delägare har Öhman inbjudit kommersrådet Johan Olof Wennberg. Det tegelbruk som finns på platsen rivs och istället uppförs två verkstadshus, ett brännugnshus med bl.a. en kalcineringsugn, ett slamhus, ett kvarnhus samt flertalet ekonomibyggnader. I december 1826 står porslinsfabriken klar för drift, då under namnet "J.H. Öhman & Co" med Öhman som disponent, Wennberg som delägare, Rohde som verkmästare och Per Engman som mekanikus (Engman avled 1834).
För att få igång tillverkningen anställdes ett 40-tal Svenska och utländska porslinsmakare, bl.a. porslinsmålare Fagerberger och gesällen Mellin. De hade dessutom ett mindre antal lärlingar på plats i fabriken. I stort sett allt som tillverkades under de första åren, var kopior på Tyska och senare Engelska modeller och mönster. De hade inga egna konstnärer anställda annat än under kortare perioder. En manlig arbetare kunde vid denna tid uppnå en dagslön på drygt en krona, medan kvinnorna fick nöja sig med 50 öre. Jämförelsevis kan nämnas att vid samma tid kostade en limpa 8 öre, ett kilo fläsk 38 öre och samma mängd oxkött 45 öre. Ville man ha ett kilo smör fick man betala 72 öre och de som unnade sig lyxen av Engelskt kaffe, fick avvara 1,57 kr/kg.
1827 bränns så de första föremålen, men de visade sig hålla så dålig kvalité att de inte kunde säljas på marknaden. Herman Öhman var visserligen en herre med goda idéer, men tyvärr helt okunnig när det gäller porslinstillverkning och ännu sämre när det kom till ekonomi. Han hade spenderat allför stora belopp på onödiga byggnader, bl.a. arbetarbostaden med 20 rum och den stora herrgårdsbyggnaden som till råga på allt inretts till en onödigt stor kostnad. Detta faktum gjorde att Wennberg och Engman drog sig ur projektet redan efter den inledande fasen. Den 2 juni 1828 ombildar därför Öhman fabriken till Gustavsbergs Fabriksbolag tillsammans med H.J. Oldenburg och Gustaf af Uhr. Aktiekapitalet sätts till 200.000 Rdb. Med hänsyn till att Öhman var fabrikens grundare, valdes han också till disponent vid bolagets första styrelsemöte.
Gustafsbergs Porslinsfabrik 1890. Foto: Sjöhistoriska Museet.
Det dröjde inte länge innan Öhman åter var föremål för kritik. Styrelsens medlemmar med kapten Dancell i spetsen framförde en rad klagomål mot Öhman. Fabriken var ett fuskbygge som slukat på tok för mycket pengar, ugnarna var felkonstruerade, slamhuset för litet och arbetarebostäderna var så dåliga och ohygieniska att inga arbetare skulle lockas till fabriken. Dessutom rådde stor brist på porslinsmassa då Öhman bara försåg fabriken med det som behövdes för dagen. Detta leder till att styrelsen i december 1828 beslutar att avskeda Öhman, han har därmed förlorat hela sin förmögenhet i projektet Gustavsberg. 
En mycket bitter och utfattig Herman Öhman söker hämnd. Under våren 1829 började folk tala om att en mordbrand anlagts i brännugnshuset och att arbetarna med flit förstörde porslin. En undersökning visade dock att fabrikens muraremästare med flit spridit detta rykte, på uppmaning av Öhman. Det gjordes flera försök av Öhman att skada fabriken och det är förmodligen orsaken till att hans minne omgärdas med kritik. Vad som hände med Öhman efter Gustavsberg har länge varit omtvistat. Han påstås bl.a. ha avlidit i kolera 1834 och blivit begravd på Gustavsbergs Kyrkogård. Ett annat rykte säger att han 1846 var utfattig och bosatt i ett av Roslagstulls fattigkvarter. Dessa rykten är naturligtvis inte sanna. Att vara bosatt i ett fattigkvarter bör förvisso tyda på fattigdom, men i Öhmans fall var det precis tvärtom. Hans ekonomi var både god och stabil vid denna tid.
Faktum är att han 1834 grundade ett spisbrödsbageri i Stockholm (AB Öhmanska Bageriet) och att han fyra år senare 1838, lämnade in ett patent på "bakugnar av ny konstruktion". I september 1841 var han kallad till Stockholms Rådhusrätt i samband med en stämningsansökan, förmodligen då som fordringsägare. Resultatet av stämningsansökan är inte känt. Klart är dock att han vid denna tid var gift med Augusta Wilhelmina och hade grosshandlare G. Pulscahu som "God man". Han hade 20.750 Rdb i tillgångar, 450 Rdb i fordringar och 13.968 Rdb i skulder. Då f.d. brukspatronen och grundaren av Gustavsbergs Porslinsfabrik, Johan Herman Öhman, avlider den 7 november 1847 är han fortfarande ägare till bageriet och långt ifrån fattig. Hans dåvarande förmögenhet motsvarar ca 650.000 kr i dagens penningvärde. Efter Öhmans död fortsätter änkan Augusta Wilhelmina Öhman driften av bageriet fram till 1885 då hon säljer det till Julius Westerdahl. Drygt 100 år senare 1941, blir AB Öhmanska Bageriet en del av Wasabröd i Filipstad.
Efter Herman Öhmans sorti från Gustavsberg utses Karl Hammarstrand (1784-1853) till ny disponent. Hammarstrand var en driftig herre och med honom införs också det första ordningsreglementet vid fabriken. Han lät också uppföra det nedre stenhuset till en kostnad av 5000 Rdb, en mycket förmånlig summa vid denna tid. Hammarström kommer sedan att inneha posten som disponent fram till 1838 då Gustafsbergs Fabriks Intressenter bildades. Därefter återfinns han som föreståndare för huvudkontoret på Lilla Nygatan. 1839 efter många bråk och meningsskiljaktigheter, speciellt mellan verkstadsföreståndare Pehr Vianden och Fredrik Rohde, lämnar Rohde fabriken. Ett år senare den 12 mars 1840, är Christopher David Fredrik Rohde död. Han var då 59 år gammal och efterlämnade hustrun Albertina f. Lychou 1800.
Karl Hammarstrand
1829 övertar Löjtnant F.C Oldenburg ansvaret för driften vid Gustavsberg. Under hans två första år var kvalitén på tillverkningen låg, mycket på grund av den undermåliga lera som importerades från Tyskland. Den visade sig vara för dålig för tillverkning av flintgods. På 1830-talet är ekonomin så ansträngd att de söker anstånd med betalning av vissa skulder, men ansökan avslås och i december 1837 annonserar Oldenburg ut fabriken till salu. 
Samuel Godenius
I februari 1838 bildas ett konsortium med Samuel Godenius och Simon Nordström i spetsen. Konsortiet köper fabriken och i samma stund bildas ägargruppen AB Gustafsbergs Fabriks Intressenter. Gruppen består från början av sex juridiska personer med H.J. Oldenburg & Co som största ägare, men antalet delägare varierar genom åren. Nordström som också är chef för H.J. Oldenburg & Co, försöker lösa kvalitetsproblemen genom att vända sig till Kunglig Majt med begäran om tillstånd att få anställa Engelsk personal. 
Han skickar en affärsvän till England och de Engelska porslinsfabrikerna i ett försök att rekvirera råmaterial och kunnig arbetskraft till fabriken i Sverige. Redan på hösten 1838 anländer 13 Engelsmän till Gustavsberg. Det var verkmästaren Gregory Holden, arbetarna Joseph Beyley, William Watson, Ralph Plant, Silvester Calclough, Joseph Murray, Richard Hatherton, George Heath, Hugh Sawyer, Thomas Shaw, William Hill samt Eliza Shaw och Mary Barley. Efter Engelsmännens ankomst utses löjtnant Per Olof Ahlström till disponent. 
Från hösten 1838 till våren 1839 ligger tillverkningen vid Gustavsberg helt nere, mycket på grund av att leveranser av material och lera ännu inte anlänt från England. Under den perioden beslutade verkmästare Gregory Holden att genomföra en rad omfattande ombyggnationer och nyinstallationer vid fabriken. När båtarna med det nödvändiga materialet anlände under våren 1839, kunde tillverkningen återupptas. Det var också nu man började använda det välkända ankaret i sina stämplar. Ankaret där avsikten var att hylla den Engelska fabriken Davenport (som använde ankaret i sina stämplar), samt som en symbol för den nya tid som tog sin början i och med att de Engelska båtarna kastade ankar för första gången vid fabrikens kaj.
Redan på 1830-talet tillverkade Gustavsberg miniatyrporslin. I priskuranten kallades de "Leksaker". Servisen på bild tillverkades i 60 delar omkring 1830 och har blå dekor. Den tillhörde först skådespelaren Anders De Wahl, men hamnade så småningom på Gustavsbergs Fabriksmuseum.
Från och med 1839 höjdes kvalitén markant på Gustavsbergs porslin och produktionen var nu fullt jämförbar med den engelska. Massa, glasyrer och former bekräftade detta och fabriken översköljdes med beställningar. Moderniseringen av fabriken blev snart uppmärksammad vilket lockade många nyfikna att besöka "underverket". Det ordnades också organiserade utflykter med ångbåt från Stockholm för de som som ville besöka fabriken i mer ordnade former. Det var framförallt de Engelska drejarna som tilldrog sig uppmärksamheten, det fanns också de som fäste sitt intresse kring de maskinella förbättringarna. Men styrelseprotokollen från denna tid visade att medaljen också hade en baksida.
Engelsmännen och supandet!

Omställningen av fabriken hade kostat stora pengar, liksom den ekonomiska möjligheten att fortsatta driften. Situationen blev mer och mer bekymmersam, speciellt med tanke på att flera av de Engelska arbetarna ofta uteblev från sina arbeten i flera dagar på grund av fester och fylleri. I Ahlströms dagboksanteckningar sensommaren 1839, kan man bl.a. läsa följande: "Watson har ej arbetat varesig idag eller igår, ej heller brännaren Plant. Min beskedlige Murray ligger sjuk, förmodligen efter fylleri vartill Holdens födelsedagskalas i lördags kanhända gav första anledningen"
Två dagar senare antecknade Ahlström följande: "Halvfull på morgonen kom Plant och brände glasyrugnen färdig, sedan såg jag ej honom mer idag. Watson arbetar inte alls". Följande dag skulle ytterligare en glasyrugn brännas, men då Plant återigen uteblev från arbetet skickade Ahlström bud efter honom. Ahlström fick senare besked om att Plant följt med Watson till Betsede Krog. Detta föranledde följande anteckning: "Hur ska man bära sig åt med sådant folk som självmant ej vet att fullfölja sina skyldigheter och ej tål att man påminner dom".
Problemet med de Engelska arbetarnas fylleri fortsatte och att fabrikationen led av dessa förhållanden står helt klart. Produktionen minskade vilket betydde att leveranstiderna inte kunde hållas. Klagomålen började komma. I ett brev försöker Ahlström beskriva den situation som uppkommit. "likväl är jag oskyldig ty jag kan inte själv göra porslin och att få de här Engelsmännen framåt då de inte vilja det, är alldeles omöjligt". Den enda som hade goda dagar var jungfru Olsson på brukets värdshus. Hon sålde brännvin i "begränsade kvantiteter" för att rörelsen skulle bära sig. Så hette det i alla fall. När det sedan framkom att Ahlström själv sålde öl och betalade ut löner 14 dagar i förskott, var måttet rågat. 1841 sades kontraktet upp med Ahlström och han ombads att lämna fabriken.
Efter Ahlströms avskedande 1841 övertog Nordström rollen som disponent och hans första åtgärd var att få bukt med supandet. Krögaren vid Östra Ekedal förbands skriftligen att inte betjäna folk från Gustavsberg. Jungfru Olsson på värdshuset skulle beläggas med vite om 100 Rdb om hon sålde brännvin, rom, konjak, arrak eller andra alkoholhaltiga drycker till de anställda vid Gustavsberg. Om företeelsen skulle upprepa sig, skulle kontraktet annulleras. Allteftersom avtalen med de Engelska arbetarna löpte ut, skickades de tillbaka till England. Den ende som erbjöds att stanna, var fabrikens nya delägare Gregory Holden. Men när Holden vid ett besök i sitt hemland vägrade återkomma till Gustavsberg, fråntogs han sitt delägarskap och sades upp.
Wilhelm Odelberg 1844-1924
När H.J. Oldenburg & Co går i konkurs 1843 sätts porslinsfabriken under Karl L. Ericzons förvaltning och därefter inleds förhandlingar om vad som ska hända med fabriken. I december 1846 såldes Oldenburgs sjättedel av fabriken på auktion och under våren 1850 kunde man läsa en annons i Aftonbladet om att Gustafsbergs Porslinsfabrik med tillhörande ägor kommer att säljas på offentlig auktion lördagen den 29 juni 1850. Auktionen går av stapeln på utsatt datum och som ensam intressent köper Samuel Godenius hela egendomen och löser ut de andra ägarna. När han sedan startar tillverkning av serviser i benporslin höjs kvalitén markant, företaget går mycket bättre och framtiden ser allt ljusare ut.
År 1852 kommer Godenius svåger F.C. Nordin och August Lennmark in i företaget och 1875 överlåts fabriken till en grupp bestående av Godenius svärsöner tillsammans med tidigare delägarna F.C. Nordin och August Lennmark. Som Disponent utses Löjtnant Wilhelm Odelberg. Gustavsbergs Fabriks Intressenter ombildas till aktiebolag med ett aktiekapital uppgående till en miljon kronor, fördelat på 200 aktier á 5.000 kr. Från 1840 års arbetsstyrka på ca 160 personer, hade nu Gustavsberg ca 900 personer anställda. Många av dem hade börjat vid fabriken redan som 13-åringar och det var inte ovanligt att de stannade där livet ut.
Fabriken har från mitten av 1800-talet och framåt en relativt god tillväxt under flera ägarkonstellationer och disponenter. Det var väl bara mäster Barlows försök att introducera Jasperware som misslyckades. Jasperware var ett oglaserat vitt, blått eller rosa stengods med vit dekor, det samma som Wedgewood i England började tillverka redan på 1700-talet. Tillverkningen av Jasperware vid Gustavsberg pågick bara under en kortare period kring sekelskiftet 1900. Vid sekelskiftet 1900 hämtades en del av fabrikens lera från de Skånska lertäkterna och skeppades med båt från Helsingborg till fabriken på Värmdö. År 1919 publicerade professor Gregor Paulsson sin bok "Vackrare Vardagsvara", en bok om att den nya tiden skall spegla sig i vår omgivning. Vackrare vardagsvara blev sedan en slogan som användes flitigt i propagandan för god formgivning, inte minst vid Gustavsberg. 1937 säljs fabriken till Kooperativa Förbundet och två år senare startar de tillverkning av sanitetsporslin som t.ex. Toalettstolar och Handfat. 
Sparbössor, ofta målade i flera färger, tillverkades vid Gustavsberg kring sekelskiftet 1900.
Det är först i slutet av 1940-talet och under större delen av 1950-talet som Gustavsberg börjar förknippas med design, mycket tack vare Wilhelm Kåge och Stig Lindberg. Därefter har flera kända profiler satt sina avtryck i produktionen, bl.a. Karin Björqvist, Bibbi Breger, Josef Ekberg, Margareta Hennix, Lisa Larsson, Beata Mårtensson, Ursula Printz, Börje Skogh, Berndt Friberg och Eje Öberg m.fl. 1977 spelar Hasse & Tage in delar av filmen "Picassos äventyr" på Gustavsberg och 1987 säljs fabriken till Finska Wärtsila. Gustavsberg blir då en del av den koncern som också äger Rörstrand och Arabia. 
1994 flyttas porslinstillverkningen till Finland. Gustavsbergs porslinstillverkning i Sverige skulle ha försvunnit helt om inte Värmdö Kommun startat bolaget "Värmdö Produktion och Utveckling AB" och tagit över en del av produktionen. 1996 bröts sig ett 10-tal arbetare ur bolaget och startade Avstampet AB. Året efter bytte de namn till Hushållsporlinslinsfabriken i Gustavsberg AB (HPF) och tillverkningen av de äldre dekorerna återupptogs. Från år 2000 ägs Gustavsberg av den tyska koncernen Villeroy & Boch. 
Fabrikens lokaler används idag av flera olika företag, bl.a Lisa Larssons Keramikstudion AB. Idag kan ett föremål från Gustavsberg vara tillverkat i Finland, HPF i Gustavsberg, Keramikstudion AB eller någon annan keramikateljé. Alla är dock olika bolag och har inte mycket kvar av gemensamhet med den gamla fabriken i Gustavsberg, annat än geografiskt i vissa fall.
Okänd man och hantlangare kring sekelskiftet 1900. I vit rock. Gunnar G:son Wennberg, konstnärlig ledare 1895-1908

Bilder från tillverkningen på 1940-talet

Bilderna hämtade från Kooperativa Förbundets film "Eld, Lera och Människor" 1942.  Foto: Martin Bodin och Gösta Roosling.

Konstnärer vid Gustavsbergs Porslinsfabrik och senare HPF
Ankarcrona, Alexis De Rooden, Jan Jonson, Sven Möller, Peder N. Simmulson, Mari
1860-1870 talet ca 1966-1967 1934-1981 1880-1902 1944-1949
Berglund, Bengt Ekberg, Bernhard Kåge, Wilhelm Mårtensson, Beata Sjögren, Nils
1960-1982 1841-1886 1917-1960 1908-1910 1920-1930 talet
Beskow, Rut Ekberg, Josef Landqvist, Jan-Olof Neujd, Herman Skogh, Börje
1960-talet 1889-1945 1967-1975 1897-1906 1947-1987
Björnstierna, Mikael Engeström, Elsa Larsson, Gunnar Nordgren, Peter Stjerna, John
1980-1990 talet ca 1912-1916 1970-talet 1970-1976 1896-1941
Björquist, Karin Eriksson, Gustaf Larsson, Lisa Olsson, Ingrid Stojkov, Boris
1950-1994 1894-1902 1954-1980 Ingen uppgift 1960-talet
Blomqvist, Calle Erret, Heinz Liljefors, Anders B Pettersson, Ewaldin Sundell, Britt-Loise
1920-1971 1949-1985 1948-1957 1880-1930 ca 1954-1984
Boberg, Ferdinand Feininger, Wysse Lindahl, Edward Pettersson, Inger Vallien, Bertil
1910-1920 talet 1933-1939 1960-talet Ingen uppgift 1960-talet
Boije, Lena Freyman von, Paula Lindberg, Gunnel Prinsessan Eugénie Wejsfelt, Sven
1990-talet 1960-1970 talet Ingen uppgift 1860-talet 1953-1993
Breger, Bibi Friberg, Bernt Lindberg, Stig Printz, Ursula Wennerberg, Gunnar
1953-1957 1934-1981 1936-1980 1939-1951 1895-1908
Breger, Carl-Arne Hennix, Erik Lindkvist, Jonas Rolf, Johnny Yamamoto, Masato
1953-1957 1958-1975 1980-talet 1966-1967 1986-1987
Carlsson, Daniel Johan Hennix, Margareta Lundgren, Tyra Räisänen, Jorma Åslund, Osslund, Helmer
1890-1920 1975-1989 1941-1951 1980-1984 1887-1890 ca
Citron-T, Gabrielle Hoff, Paul Malmström, August Rönndahl, Pia Öberg, Eje
1954-1956 1969-1974 1872 1980-1993 1955-1971
Chevet, August Isaeus, Magnus Morales, Monica Serenander, Bengt Östman, Lasse
1886-1891 1868-1973 1934-1938 1968-1972 1984-1987
Hauptmann, Franz, född i Tjeckoslovakiska Sonneberg Böhmen den 7 februari 1885, död i Stockholm den 23 juli 1936. Gift med Elfriede Hauptmann och anställd som porslinsmålare på Gustavsbergs Porslinsfabrik under tidigt 1900-tal. Han ligger begravd på Katolska Kyrkogården i Stockholm.
Hyllestad, Nicolai, född i Danmark 1880. Startar en grossiströrelse den 1 januari 1905 vilken senare övertas av sonen G.W. Hyllestad. Under 1920-talet anställd vid Gustavsbergs Porslinsfabrik där han ritade mönster till serviser med stadsnamn. Hyllestad drev även en tecknarstuga i Köpenhamn. Han avled 1946.
Jansson, Brita, födelsedata okänt. Arbetade som fajansmålare åt Stig Lindberg på Gustavsbergs Studio under 1950-60 talet. Hennes föremål signerades med ett "S". Se målarsignaturer längre ner på sidan.
Juhlin, Sven-Eric, industridesigner, född 1940. Anställd som plastformgivare på Gustavsberg under 1950-60 talet. Han gjorde kannor, muggar, tillbringare, skålar och tallrikar m.m. i plast. Medlem i Ergonomidesign sedan starten 1969. Pionjär inom hjälpmedel för handikappade. 
Landgren, Per-Olov, industridesigner född i Stockholm 1944, examen från Konstfack 1967. Anställd som designer vid Gustavsberg 1968 och från 1976 konstnärlig ledare. Han lämnar Gustavsberg 1988 och startar egen verksamhet under namnet "Landgren Design". Han driver sitt företag i ca 10 år innan han börjar som lärare på Konstfack i Stockholm. 2010 utnämnd till professor inom industridesign.
Meder, Franz Josef, konstnär född i Österrike. Han var anställd som porslinsmålare på Gustavsbergs Porslinsfabrik perioden 1887-1900. Målade porträtt, nationaldräkter och landskapsbilder på vaser, urnor, tallrikar o.s.v. Hans föremål signerades "Franz Meder".
Pettersson, Carl Johan, född 1829, död 1891. Arbetade som modellör på porslinsfabriken.
Pien, Jan Peter Wilhelm, formgivare och keramiker, född den 7 september 1934. Anställd vid Gustavsbergs Plastfabrik där han gjorde sig känd för sina vardagsföremål i plast, ofta i samarbete med Carl Arne Breger. Perioden 1980-99 var han VD för Sveriges Plastförbund.

Argentamålare
Arvidsson, Birger Florén, Alice Gustafsson, Märta Karlsson, Folke Schmidt, Fröken Stoor, Gunvor
Blomqvist, Kalle Fredblad, Anna-Lisa Hägglöf, Olle Larsson, Aina Severin, Irma Svensson, Maja-Lisa
Emanuelsson, Edla Friström, Inga Johnson, John Leeb Lundberg, L Skogh, Börge Säfström, Bengt
Erret, Heinz Gustafsson, Karin Jonson, Sven Löfdahl, Emil Stoor, Aina Widberg, Gunnel

Fabriksstämplar
1828-1830 1825-1839 ca 1838 - ca 1840 1825-1840 1839-1860 1854-1870 1860-1890
1870-1880 1880-talet 1885-1890 1880-1889 1880-1890 1890-1910 1895-1900
1910-1940 1917-1925 1930-1945 1920-1945 1940-1970 1970-1978 1978-

583 Namngivna dekorer på Gustavsbergsserviser

Servisdekorer från start fram till 1996. Hittar du inte servisen här, så var troligtvis inte dekoren ritad vid Gustavsberg. Vet du namnet på servisen, så hittar du åren då den tillverkades, och vem som ritat dekoren.

A-B-C     D-E-F     G H I J     K L M     N O P Q     R S T     U V X Y Z Å Ä Ö

Källa: Nordiska Museet och Keramiskt Centrum.

Exempel på servisstämplar
1854-1860 1860-1870 1870-1880 1840-1850 1866-1892 1850-1866 1860-1880
1860-1905 1880-1925 1895-1930 1897-1910 1908-1941 1910-1920 1921-1940
1935-1939 1923-1960 1939-1944 1941-1951 1953 - 1968 - 1971 -

Gustavsberg Studio
Gustavsbergs studio startades av Wilhelm Kåge 1942 och drevs fram till 1996. Under de 54 år som studion var i drift leddes verksamheten av Kåge, Stig Lindberg, Arthur Hald, och Karin Björquist. Produktionen bestod av att framställa konstgods.
Konstnärerna vid Gustavsbergs Studio: Wilhelm Kåge, Berndt Friberg, Lisa Larsson, Anders Liljefors, Ursula Printz, Stig Lindberg, Bengt Berglund, Karin Björquist, Calle Blomqvist, Erik och Margareta Hennix, Paul Hoff, Sven Jonson, Tyra Lundgren, Pia Rönndahl, Mari Simmulsson, Eje Öberg, Börje Skogh, Evald Lindahl och Britt-Louise Sundell.
Efter 1996 används lokalerna där Gustavsbergs Studio låg av flera olika konstnärer och keramiker, men "Studiohanden" är i stort sett borta.
Studiohanden
Studiohanden finns i flera färger - Brun, Blå, Röd, Svart och Gul, och användes av alla konstnärerna. Stig Lindberg använde främst den Blå och Röda Studiohanden, men ibland också den Svarta. Om "Handen" förekommer utan signatur, så betyder det att föremålet är gjort efter Stig Lindbergs design. Om föremålet också bär Stigs signatur, så är det ett originalarbete av Stig Lindberg. Wilhelm Kåge signerade oftast med Brun och Blå studiohand och Karin Björquist med Blå. Den Gula och Svarta användes av andra konstnärer, och ibland för olika produktioner i lite större skala.
Mer info om Stig Lindberg hittar du här

Formgivare
(Årtalen visar under vilken period de var verksamma vid Gustavsberg)
Bengt Berglund Bengt Berglund Karin Björquist Karin Björquist Karin Björquist
1960 - 1977 1960 - 1977 1950 - 1993 1950 - 1993 1950 - 1993

Calle Blomquist Josef Ekberg Bernt Friberg Bernt Friberg Bernt Friberg
1919 - 1971 1887-1945 1934 - 1981 1934 - 1981 1934 - 1981

Erik Hennix Margaretha Hennix Paul Hoff Sven Jonson Wilhelm Kåge
1956 - 1973 1967 - 1989 1969 - 1992 1934 - 1981 1917 - 1960

Lisa Larsson Lisa Larsson Lisa Larsson Anders B Liljefors Stig Lindberg
1954 - 1980 1954 - 1980 1954 - 1980 1947 - 1957 1937 - 1980

Stig Lindberg Tyra Lundgren Tyra Lundgren Peder N. Möller Ursula Printz
1937 - 1980 1940 - 1950 1940 - 1950 1886-1902 1939 - 1959

Pia Rönndahl Mari Simmulson Mari Simmulson Mari Simmulson Mari Simmulson
1980 - 1993 1945 - 1949 1945 - 1949 1945 - 1949 1945 - 1949

Mari Simmulson Mari Simmulson Börje Skogh Britt-Louise Sundell Eje Öberg
1945 - 1949 1945 - 1949 1947 - 1987 1954 - 1982 1955 - 1971-

Fajansmålare 
Eduard Berchslod A. Kniv Fru Klink Beth MacDonald Kurt Addin Lennart Svensson

Anita Roi B. Jörgensen Franca Pugno Franca Pugno- Marianne Preissler Giowanni Pugno

Inga Andersson Osvalda Deladonne Ann Hägg Lennart Lindkvist Ava Köhlin Hellinä Pitkänen

Ursula Printz Astrid Wiberg Emil Löfdahl Karin Björquist Margareta Bjärström Maja Snis

Inga Linte Ville Olsson Arne Sandström Brita Jansson Britta Taubert Eva Bergman

Karin Gustavsson Edith Györi Sigrid Richter Alf Jarnestad Astrid Andersén Gammelbye

Gofredo Nanini Undelius - - - -
 


Googlesök bara på signaturer.se           

Ronnie Gustafsson © 2012