Stämplar och Signaturer

Celo Pertot 1924-
Celo Pertot, skulptör och tecknare, föddes i den lilla staden Aurisina utanför Nabresina i provinsen Trieste i norra Italien den 26 augusti 1924, son till stenhuggare Anton Pertot och Marija Pavlina. Celo började redan som 15-åring att arbeta i ett närbeläget stenbrott tillsammans med fadern och det var där han upptäckte möjligheterna med att arbeta i sten. Det var också då han bestämde sig för att bli skulptör. Vid krigsslutet 1945 reste han till sin syster i Rom med förhoppning att bli antagen i någon av konstskolorna där. Till sin glädje fick han ekonomisk hjälp av några välgörenhetsorganisationer och 1946 skrevs han in på Accademia di Belle Arti i Rom för tre års studier.
Celo som var religiös sökte sig till Frälsningsarmen i Rom. Han tog aftonkurser på Jesuituniversitetet och deltog i ett tredagars seminarium med en Biskop. Celo var bekymrad över sin tro, att den istället för att fördjupas kändes svagare och på väg att tyna bort. Han konsulterade Biskopen om detta, men det enda svar han fick, var att "tron är en gåva från Gud och han ger den till den som vill". Celo kände sig besviken över svaret och beslutade sig därefter att helt ägna sig åt konststudier.
1948 fick Celo ett stipendium för studier på Academie Für Bildende Künste i Wien. Han studerade där under en termin 1951 och fortsatte därefter till en konstskola i Ljubljana Slovenien där han studerade under hösten 1951. Hans dröm var att kunna flytta till Paris, men ändrade sig när han fick erbjudande om arbete i Stockholm. Celo kommer till Sverige 1952. Avsikten är att studera på Konsthögskolan och samtidigt arbeta ihop så mycket pengar, att han skulle kunna göra sig ett namn inom konstvärlden. Därefter skulle han bosätta sig permanent i Paris.
I Stockholm träffar han kassörskan Sigrid Mikaelsson med vilken han gifter sig 1952. Han kallade henne kort och gott för "Micky" och paret bosatte sig i Stockholm. Celo försörjde sig då genom arbete på ett litet stenhuggeri. Där skapades bl.a. skulpturer som sedan hamnade Millesgården och i en park på Lidingö.

Senare fick han arbete på ett konstgjuteri vid Friluftsmuseet på Skansen. Där skapade han skulpturer i brons och bly, oftast inför publik. Hans goda kunskaper i bronsgjutning gav honom också plats som restaurator på Nationalmuseet och som lärare vid Akademiens Skulpturskola. Under åren 1954-60 fick Celo mycket beröm för sitt arbete, både av konstkritiker och i pressen. Han deltog under dessa år vid flera uppmärksammade utställningar i bl.a. Stockholm, Rom, Ljubljana, Wien, Zagreb och Belgrad.

Celo som hämtade sin inspiration från landsmannen Mario Marini, gjorde främst skulpturer, statyetter och porträtt. Han arbetade i material som t.ex. granit, trä, marmor, gips, bly, brons, silver och vax. Bland hans mest kända arbeten i Sverige kan nämnas "Sittande flicka" och "Ungdom". Han har deltagit vid en rad utställningar i Sverige, bland dessa kan nämnas Galleri Brinken och Italienska Institutet i Stockholm 1954, Konsthallen i Göteborg 1958 samt på Liljevalchs 1959-60. Hans konst finns representerad på Nationalmuseum, Nordiska Museet och på Göteborgs Konstmuseum, dessutom på flera andra platser runt om i världen.

Efter några år som gift med "Micky" väcktes återigen hans intresse för religion, men han hade svårt att hitta rätt väg. Han deltog vid Pingströrelsens möten, utforskade Buddhismen och sökte tron inom Islam. 1959 reser Celo och Micky till Milano för att besöka en konstutställning, samtidigt besöker de också Celos hemstad Aurisina där han träffar en man som visar sig vara ett Jehovas Vittne. Efter flera långa samtal om bibeln och livet hade Celo till slut hittat rätt. Där och då blev han ett Jehovas Vittne.

Efter att paret återvänt till Sverige, började Celo att ägna sig mer och mer åt religion. Han hängav sig helt åt Jehovas Vittnen och i slutändan, den 26 februari 1961 lät han döpa sig. När Celos och Mickys andra barn föds 1961, erbjuds Celo att återvända till Aurisina för att där uppföra ett stort monument för att hedra andra världskrigets stupade partisaner. En god förtjänst väntade, men efter att ha funderat en tid beslutar han sig för att avstå. Detta beroende på att han skulle tvingas tillbringa en lång tid ifrån familjen och den kristna församlingen. En bidragande orsak var också att Italien då var ett land där kommunismen blomstrade och att han därför skulle ha svårt att utöva sin tro.

Celo var under hela 1960-talet i ständig konflikt med andra religiösa värderingar, speciellt Svenska Kyrkan. Han hade svårt att få jobb och hankade sig fram genom diverse ströarbeten. Han kunde ena dagen arbeta som stenhuggare, för att nästa ha uppdrag som arkitekt och fotograf. 1973 och som talande av flera språk, började han hjälpa invandrare från södra Europa i bibelkunskap och i flera fall även bistå med hjälp att starta religiösa församlingar. Detta engagemang skapar goda förbindelser med Italienska "Watch Tower" vilka erbjuder honom möjligheten att bilda en ny församling i Ligurien nära Guinea i norra Italien. 1987 lämnar Celo sin karriär som skulptör och tar med sig familjen för en ny framtid i Italien. Celo Pertot var fortfarande vid liv 2001.