Stämplar och Signaturer - Kruk- och Kakelugnsmakare i Hallands län

Kruk- och Kakelugnsmakare i Hallands län under 17- och 1800-talet

I Hallands län har det under åren varit tämligen gott om kruk- och kakelugnsmakare, men då mestadels enbart inne i städerna. Före 1846 var det ju i städer och i köpingarna som det, förutom några undantag, var tillåtet att bedriva bland annat kruk- och kakelugnsmakarverksamhet.

Benämningarna krukmakare och kakelugnsmakare berättar inte något direkt om vad som tillverkades vid hantverkarens verkstad. Under 1700-talet användes mestadels titeln krukmakare medan det under 1800-talet blev mer vanligt att kalla hantverkaren för kakelugnsmakare. Detta oberoende om det bara tillverkades krukor och annat hushållsgods i verkstaden eller enbart kakel. Mestadels framställdes nog båda dessa produkter i samma verkstad och av samma -makare.

Halländsk skål i lergods daterad 1711.

Foto: Thomas Adolfsson Nordiska Museet.

Möjligen är det därför som de olika yrkesbenämningarna har använts om samma person vid olika tillfällen. Detsamma har även blivit gjort i denna dokumentation. I slutet av 1800-talet tillkom så den yrkesgrupp som enbart sysslade med uppsättning av i många fall fabrikstillverkade kakelugnar. Dessa benämndes även de som kakelugnsmakare.

Denna dokumentation, som i huvudsak tillkommit genom uppgifter i mantalslängd och kyrkoarkiv, har till stor del begränsat sig till 1800-talet beroende på att det är under detta århundrade som arkiven varit lättillgängligast och hantverksproduktionen som störst. Dokumentation är långt ifrån en fullständig redogörelse över de kruk- och kakelugnsmakare som varit verksamma i länet. De adresser, som till exempel hus-/tomtnummer eller gårdsnamn, vilka förekommer i texten är sådana där personerna var mantalsskrivna eller kyrkobokförda och i de flesta fall bosatta. Även om verkstäderna huvudsakligen var placerade i anslutning till bostäderna, så kan det finnas enstaka fall där de hade blivit uppbyggda på annan plats.

De årtal som finns angivna i dokumentationen angående när personer har flyttat är uppgifter som hämtats från kyrkoarkiven, men troligtvis kunde det ibland dröja både ett eller flera år innan en flytt blev införd i längderna. Även födelsedatum kan i vissa fall vara osäkra. Där det varit möjligt att hitta uppgifter i födelseboken och dessa uppgifter inte stämmer mot de som finns angivna i husförhörslängderna, så har födelsebokens födelsedatum använts i dokumentationen.

Halmstad

Vy över Halmstad kring år 1700

Även om det är Falkenberg och Laholm som har blivit mest känd för sina krukmakare, så fanns det naturligtvis sådana även i Varberg och Halmstad. Inte heller har dessa städers krukmakare blivit textmässigt lika omskrivna som sina yrkesbröder i Falkenberg och Laholm, men för Halmstads del finns det i varje fall några skrifter som redogör något om den keramik som framställdes där. I skriften ”Keramik i Halmstad ca.1322 – 1619”, vilken är författad av Jan-Erik Augustsson, berättas om diverse skärvor av keramik som hittats i samband med grävarbeten på olika platser i staden. Dessa skärvor blir ordentligt analyserade i berättelsen, men däremot finns där inga uppgifter om verkstäder eller enskilda krukmakare.

Martin A Olssons artikel ”Krukmakeriet i Halmstad”, som publicerades i Vår Bygd 1940 ägnar sig även den i huvudsak åt att beskriva de keramikföremål som blivit framställda i bland annat Halmstad. I Föreningen Gamla Halmstads årsböcker finns en del kortare notiser om några av stadens kruk- och kakelugnsmakare.

I Halmstad skall det ha funnits en krukmakare bosatt inom staden i varje fall så pass tidigt som under slutet av 1500-talet och 1635 antecknades Hening Pottemager som pottmakare (krukmakare) bland Halmstads borgerskap. År 1662 uppges antalet krukmakare till inte mindre än fyra stycken, men trots detta inrättades inte ett skråämbete förrän drygt hundra år senare. (1768).

En krukmakare vilken hade sin verksamhet under slutet av 1600-talet var Petter Pottemakare (krukemakare) och han skall ha varit bosatt vid en tomt som under denna tid hade beteckningen nr 61 (under 1700-talet blev det nr 130 och under 1800-talet nr 166-167). Vid kyrkogårdstomten i kvarteret S:t Nicolaus strax intill den tomt som ägdes av Petter har det i marken påträffats keramikavfall vilket torde komma från denne pottemakares tillverkning. I domböckerna förekom Petter Pottemakare vid några tillfällen år 1680 då han till Magistraten inlade skriftliga besvär över att en person i staden inköpt ett parti ” Hollenskt Leertygh” och därigenom gjort ingrepp i hans näring.

Återger här uppgifter, vilka hämtats från i första hand Kommerskollegiums fabriksberättelser, angående antal mästare och gesäller som var verksamma i Halmstad under perioden 1700-1910. Siffra inom parantes anger att en änka förestår verkstaden.

1700: 1 mästare. 1725: 1 mästare, 1 gesäll. 1750: 2 (1) mästare, 1 gesäll. 1775: 4 (1) mästare, 2 gesäller. 1800: 2 mästare, 2 gesäller. 1810: 3 mästare, 1 gesäll. 1820, 1830: 4 mästare, 1 gesäll. 1840: 3 mästare, 2 gesäller. 1850: 2 mästare, 4 gesäller. 1860: 3 mästare, 2 gesäller. 1870: 2 mästare, 3 gesäller. 1880: 1 mästare, 7 gesäller. 1890: 3 mästare, 8 gesäller. 1900: 1 mästare, 12 gesäller. 1910: 3 mästare, 11 gesäller.

Drickesbägare daterad 1749 från Abilds Socken, Årstads Härad i Halland.

Foto: Thomas Adolfsson Nordiska Museet

I slutet av 1700-talet torde det ha skett en förändring av Halmstads tomtnumrering, även om detta inte blev infört i mantalslängden förrän 1805. På en karta från 1797 finns dock de ”nya” beteckningarna angivna, och en jämförelse med denna karta och en från 1750 tyder på att ändringen bör ha skett någon gång mellan dessa årtal. En viss reservation avseende de i dokumentationen angivna adresserna måste ändå göras.

Vid eftersökning i Halmstads stads mantalslängd har det gått att återfinna den tidigaste krukmakaren (pottmakaren) vid 1700-talets början. Petter (Erson) Bergh skall ha blivit mästare 1705, och när mantalslängden blivit tillgänglig från 1712 fanns han tillsammans med hustrun och stundtals även en gesäll bosatt vid nr 4 i Norra Roten (senare Norra Roten nr 3 – Storgatan 43). Krukmakarmäster Petter Bergh avled den 30/10 1730 och troligtvis drevs verkstaden vidare av änkan under en tid.

Fem år senare hade hon gift om sig med Georg Henning och därefter var det han som ansvarade för verksamheten. Knappt tio år fick han vara krukmakarmäster vid nr 4 innan han slutade sina dagar den 23/6 1743. Änkan bodde kvar vid fastigheten under några år, men därefter blev det nya ägare vilka dock inte bedrev någon krukmakeriverksamhet. Någon sådan har det inte heller gått att upptäcka där under senare år.

Mantalslängden har stora luckor under 1740-talet, och därför har det inte gått att se när krukmakare Christian Åbeck tillsammans med hustrun anlände till nr 113 i Södra Roten (senare nr 142 i Södra Roten – Storgatan 11). År 1740 fanns han i varje fall som gesäll hos krukmakare Ryberg i Laholm, så gissningsvis var det några år senare. Den 7/6 1747 anges dock som det datum då han avled. Därefter fanns änkan bosatt där tillsammans med gesällen Erland Wessman, vilken då troligtvis skötte verkstaden åt henne. Efter några år blev det giftermål mellan änkan Åbeck och gesäll Wessman, som från 1751 i stället benämndes ”påttmakare”. Hos makarna kom det även att finnas någon gesäll inneboende. Krukmakare Wessman avled den 25/6 1770 vid 65 års ålder, men några år innan dödsfallet hade han blivit änkeman och även planerat för ett nytt äktenskap. Enligt 1772-års mantalslängd var Wessmans trolovade detta år bosatt vid nr 113, men däremot fanns där inga gesäller som inneboende. Möjligtvis bedrevs då ingen verksamhet vid verkstaden.

Mantalslängden har även en lucka under perioden 1773-1783, men efterföljande år fanns kruk- och kakelugnsmakare (Johannes) Johan Sandberg bosatt vid fastigheten tillsammans med hustru, son och lärgosse. Sandberg hade fram till 1763 under åtta års tid gått i lära hos mäster Schiuberg i Göteborg och den 28/3 1772 blev han mästare i Halmstad efter att ha utfört ett godkänt prov. Eventuellt övertogs därmed verkstaden vid nr 113, och hos familjen kom det att under åren finnas någon gesäll inneboende.

	Johan Sandberg, som en period varit krukmakarämbetets ålderman, avled dock 50 år gammal den 20/2 1792, och därefter kom änkan under en tid att driva verksamheten vidare med hjälp av en gesäll. I mantalslängden anges emellertid tomten som öde från och med år 1795 och måhända kan det ha varit en brand som förorsakat detta. I varje fall torde verksamheten vid tomt nr 113 därmed ha upphört.
	Från omkring 1750 fanns krukmakare Hans Hindric Marberg bosatt vid nr 104 (129) i Västra Roten tillsammans med sin hustru. I hushållet fanns det stundtals även någon gesäll, och så var fallet även efter att krukmakare Marberg avlidit den 17/12 1770 i en ålder av 58 år. Hur länge änkan därefter drev verksamheten har inte gått att fastställa eftersom mantalslängderna, som tidigare nämnts, har en lucka under perioden 1773-1783. Hon fanns emellertid fortfarande kvar vid adressen under 1780-talet, dock utan någon gesäll bosatt hos sig. En osäkerhet gäller angående var tomt nr 103 fanns belägen. Vid en jämförelse mellan kartan från 1750 och den från 1797 visar det sig att denna tomt fick beteckningen nr 131 och låg ungefär mitt emot tomt nr 104 (129) vid Wästergatan (Brogatan). En förteckning över de gamla och nya tomtbeteckningarna anger dock att tomten kom att kallas nr 130, vilken var belägen bredvid nr 104 (129).
	Möjligtvis går det att spekulera i att krukmakare Isaac Dillert (Diller, Dillertz) övertog verkstaden vid nr 104 någon gång under 1770-talet. I varje fall fanns han vid 1784-års mantalsskrivning bosatt vid nr 103 i Västra Roten tillsammans med hustru, barn och en lärgosse. Dillert, som skall ha blivit född den 13/9 1746 i Halmstad, hade under en tid på 1760-talet varit gesäll hos krukmakare Wessman och den 23/2 1774 erhöll han burskap i Halmstads stad. Därmed torde han vid ungefär denna tid även ha startat upp sin verksamhet vid nr 103 (eller 104). Efterhand kom sönerna att få vara med i arbetet vid verkstaden, och i varje fall de två äldsta, Bengt och Carl Magnus, kom senare att driva egna rörelser i Halmstad. Carl Magnus flyttade som gesäll till krukmakare Lundqvist, och kom senare att överta dennes verkstad. Återkommer med mer om detta.
	Kakelugnen till vänster har haft sin plats i Halmstad och är troligtvis även tillverkad där. På nytillverkade fötter sprider den numera trivsel och värme på annan plats i landet.

Bengt Dillert däremot fortsatte som gesäll hos fadern och efter att denne hade avlidit den 13/6 1809 i en ålder av 63 år, så övertog han fastigheten vid det som efter år 1804 i mantalslängden kom att kallas nr 130 i Västra Roten (Brogatan 17 och 19). Bengt Dillert, vilken var född den 7/3 1778, hade gått i lära samt arbetat som gesäll hos sin far innan han fick sitt burskap den 1/11 1809. I hushållet fanns stundtals någon gesäll eller lärling bosatt, men omkring 1820 slog sig Dillert tillsammans med hustru, barn och arbetsfolk ned vid den intilliggande tomten nr 181-183 i Södra Roten (Kyrkogatan 20-22). Tyvärr fick kruk- och kakelugnsmakare Bengt Dillert inte någon längre tid vid denna adress eftersom han avled den 25/10 1820.

I den inte alltför välskrivna bouppteckningen har det i varje fall bland tillgångarna gått att uttyda gården nr 183, diverse lerkärl samt verkstaden. Gården vid nr 130 övertogs av en glasmästare som blivit gift med en av Dillerts systrar, och därmed torde det inte ha blivit någon fortsättning av kruk- och kakelugnsmakeriverksamheten vid denna gård.

I Martin A Olssons artikel ”Krukmakeriet i Halmstad”, vilken publicerades i Vår Bygd 1940, beskrivs huvudsakligen krukmakerier i allmänhet, och framförallt de produkter som blev tillverkade där. Men i artikeln berättas även att det vid grundgrävning i Halmstad år 1937 påträffades en gammal brunn som var fylld med lergodsskärvor. På grund av fyndplatsens läge i hörnet av Bro- och Vallgatorna antogs att skärvorna var rester från krukmakare Dillerts verkstad vid nr 130, vilken låg i motstående hörn av korsningen mellan de två gatorna. Eftersom det förekommit andra krukmakare på detta område samt i dess närhet, så kan godset möjligtvis även härröra från någon annan verkstad. I varje fall beskrivs de funna skärvorna tämligen utförligt i artikeln.

Bengt Dillerts änka kom att fortsätta med rörelsen vid nr 181-183 med hjälp av gesäller och lärlingar. En av gesällernas namn var (Andreas) Anders Wennerberg, och efter att år 1826 ha gift sig med änkans dotter blev han den som övertog verkstaden. Den 11/2 samma år avlade han också borgareden som krukmakare. Wennerberg var född den 23/3 1803 i Ystad och hade kommit inflyttande från Ängelholm år 1822. Krukmakeriet kom han att driva tillsammans med några gesäller och lärlingar fram till 1831 då han som änkeman flyttade till Lund tillsammans med sonen. Där ingick han i nytt äktenskap och kom därigenom att överta en verkstad vilken han drev fram till det att han avled den 23/6 1844

Karmfat daterat 1777

Foto: Thomas Adolfsson Nordiska Museet

Som gesäll hos Wennerberg anlände Carl Peter Lundgren år 1830, och kom då närmast från Ängelholm. Han var född den 23/2 1803 och övertog verkstaden vid nr 181-183 efter att Wennerberg flyttade därifrån. Den 15/11 1832 antogs han till borgare som pottmakare efter att ha avlagt tro-, huldhets- och borgared. I Lundgrens hushåll kom det under åren att ingå någon gesäll samt lärlingar, vilka tillsammans med husbonden och hans familj 1838 företog en flytt till nr 128 i Västra Roten.

Fyra år senare var dock familjen med arbetsfolk tillbaka vid nr 181-183. Där kom krukmakare Carl Peter Lundgren att driva sin rörelse fram till det att han avled den 8/4 1855 och därefter har det i husförhörslängderna inte gått att se något kruk- eller kakelfolk vid denna adress. Som den siste åldermannen i Halmstads krukmakarämbete verkade Lundgren från 1839 och fram till skråväsendet upphörande 1846.

Till nr 101 i Västra Roten (senare nr 127 i Västra Roten – Brogatan 26) kom krukmakare Petter Lundqvist i början av 1770-talet. Efter godkänt mästarprov, vilket bestod av en gul och brunspräcklig kakelugn, erhöll han den 21/10 1770 burskap i Halmstad. Lundqvist bildade tämligen omgående familj, men det dröjde till mitten av 1790-talet innan det i mantalslängden har gått att se någon gesäll och lärling i hushållet. Från och med 1805 anger dessa mantalslängder adressen till nr 127 i Västra Roten. Krukmakaren Petter Lundqvist avled den 13/6 1809 efter att ha varit ålderman i krukmakarämbetet under cirka sexton år. Då hade Carl Magnus Dillert som gesäll blivit bosatt hos familjen, och den 5 maj 1808 övertog han gård och tomt nr 127.

Kruk- och kakelugnsmakare C M Dillert, som var född den 22/4 1783 och antogs till borgare den 9 juni 1808, kom att driva rörelsen med hjälp av någon gesäll och lärling fram till det att han avled den 9/7 1830. Förtroendet som ålderman i Halmstads kruk- och kakelugnsmakarämbete hade han då haft från 1821. Bland tillgångarna i hans bouppteckning fanns förutom gård och tomt nr 127 även verkstaden samt diverse lerkärl. Änkan drev därefter verksamheten vidare med en gesäll och lärling i sin tjänst.

Efter att dottern Jacobina år 1834 ingått i äktenskap med Magnus Smedman blev denne ny mästare vid nr 127 sedan han den 20 oktober detta år antogs till borgare samt avlagt tro-, huldhets- och borgared. Smedman, som var född den 20/2 1809 i Ängelholm lämnade 1832 hemstaden för att bosätta sig hos krukmakare C P Lundgren i Halmstad där han hade fått kondition som gesäll. Vid nr 127 drev han verksamheten stundtals med hjälp av någon gesäll eller lärling, men omkring 1838 lämnade makarna Halmstad för att flytta till Ängelholm. Där kom Magnus Smedman att driva ett krukmakeri fram till det att han avled den 10/10 1869 och därefter övertogs rörelsen av änkan Jacobina. Någon fortsättning av kruk- och kakelugnsmakeriet vid nr 127 i Västra Roten i Halmstad har inte gått att upptäcka i kyrkoarkiven.

Olof Möller var född den 4/8 1778 i Ystad, men då med efternamnet Mårtensson. Om lärlingstiden tillbringades i hemstaden har inte gått att fastställa, men år 1802 var han under några månader verksam som gesäll i Ängelholm och innan dess hade han troligtvis kondition hos krukmakare Lundqvist i Halmstad. Efter tiden i Ängelholm hamnade han hos Olof Malmgren i Laholm, varifrån han 1803 flyttade till Halmstad. Där antogs han den 15/10 detta år till borgare och året därpå var han som krukmakare bosatt vid nr 65 i Östra Roten. Följande år blev tomtbeteckningarna ändrade i mantalslängden, och Möllers hem kom därefter att anges vara beläget vid nr 74 i Östra Roten (Klammerdamsgatan 19). Där bildade han också familj, och efter någon tid fanns både en gesäll och lärling i hushållet. Under något eller några år i början av 1810-talet var han även ålderman i stadens krukmakarämbete.

Sonen Johan Christian kom under 1820-talet att arbeta som gesäll hos fadern, men från början av följande årtionde fanns det inte längre något arbetsfolk hos Möller. Vid 1830-talets mitt blev han bosatt vid nr 91, alltså där krukmakare Gustaf Andersson hade sitt hem, men några år senare fanns bostaden i stället hos krukmakare C P Lundgren vid nr 183. Därifrån flyttade krukmakare Olof Möller vidare till fattighuset och där avled han den 31/1 1842.

Kakelugnsmakare Gustaf Andersson, vilken i husförhörslängden uppges vara född den 6/5 1788, kom inflyttande till Halmstad tillsammans med sin hustru år 1817 och då närmast från Stockholm. Till att börja med blev makarna bosatta vid nr 74, men från och med 1819 fanns bostaden vid nr 91 i Östra Roten (Klammerdamsgatan 28). Där kom det också att finnas en lärling i hushållet och efter en tid fanns där även någon gesäll. Dessutom torde sönerna efterhand ha blivit upplärda i yrket. Andersson hade blivit antagen som borgare inom kakelugnsmakaryrket i Halmstads stad den 29/3 1818 och kom att driva sin rörelse fram till omkring 1843 då han sa upp sitt burskap. Även om kruk- och kakelugnsmakare Gustaf Andersson inte har gått att återfinna i Halmstads stads dödsbok bör han ha avlidit detta år eftersom hustrun antecknades som änka år 1844. Han hade under perioden 1830 – 1839 förtroendet att verka som ålderman i Halmstads krukmakarämbete.

(Jonas) Johan Mattsson skall enligt arkiven ha varit född den 6/1 1811 och vid 22 års ålder flyttade han från Göteborg för att som gesäll få kondition hos en krukmakare i Ängelholm. Två år senare blev Lund den nya bostadsorten och året därefter, alltså 1836, anlände han till Halmstad där han den 3/11 detta år antogs som mästare. Mattsson blev bosatt vid Byaledet nr 3 i området Norr utom staden. Där bildade han tämligen omgående familj, och hos denna kom det även att finnas någon gesäll och lärling inneboende. Tyvärr avled hustrun efter något år, och i bouppteckningen efter henne fanns som tillgångar bland annat fyra stycken nya kakelugnar, diverse ”färdigbrände” lerkärl, verkstad med brännugn och två drejskivor samt en del formar. Johan Mattsson lämnade Halmstad år 1839, året efter hustruns död. Eftersom flyttlängderna inte alltid är de mest välskrivna, så har det inte varit möjligt att uttyda till vilken ort han flyttade.

Niclas Janne Wisslander (Wieslander), vilken var född den 24/12 1809 i Halmstad, kom tidigt i murarlära i hemstaden. Efter en tid som gesäll bosatte han sig år 1834 tillsammans med sin nyblivna hustru vid nr 131 i Västra Roten, och sedan han blivit murarmästare kom det även att ingå gesäller och lärlingar i hushållet. Från år 1845 fanns det dessutom två kakelugnsmakargesäller bosatta i fastigheten. Den 21/4 detta år fick Wisslander tillstånd från Kommerskollegium att inrätta och driva en fabrik för tillverkning och uppsättande av alla slags kakelugnar och som mästare till denna verksamhet anställdes gesällen Per August Tidstrand. Murarmästare Wisslander bosatte sig omkring 1848 vid nr 7 ”Wester utom Staden” och i området kom också gesäll Tidstrand och annat ”kakelfolk” att vara bosatta. Möjligtvis var det även där som kakelfabriken/kakelugnsverkstaden var belägen. Att Rundqvist och därefter Ekberg hade sina rörelser i området ett tiotal år senare gör detta antagande ännu mer troligt.

Verksamheten benämns i Kommerskollegiums fabriksberättelser som kakelfabrik och den finns där omnämnd från och med 1845. Det första året tillverkades endast 6 kakelugnar och arbetsstyrkan bestod av 3 personer. Följande år hade produktionen ökat till 48 kakelugnar och 142 dussin kärl av diverse sorter. Det kakel som tillverkades var i huvudsak gulglaserat, men till viss del förekom även vitglaserat sådant. Det gulglaserade var lättare att bränna och torde därmed också ha fått ett lägre pris vid försäljning vilket medförde att det i varje fall vid denna tid bör ha varit mer efterfrågat.

Vidare i fabriksberättelserna anges att det 1847 tillverkades 56 kakelugnar och diverse kärl vid Wisslanders kakelfabrik. Arbetsstyrkan utgjordes då av 1 mästare och 3 arbetare (gesäller samt lärlingar). 1853 var det sista år som verksamheten förekom i dessa arkiv och som uppgiftlämnare anges Wisslanders änka genom P A Tidstrand. Gissningsvis övertog därefter den sistnämnde verkstaden.

Arkeologiskt fynd, Delfin, troligen 1700-tal.

Bildkälla: Hallands Kulturhistoriska Museum

Per August Tidstrand var född den 26/11 1813 i Arboga, och därifrån flyttade han som sextonåring till Stockholm för att komma i kakelugnsmakarlära. Till Halmstad anlände han som gesäll tillsammans med hustru och son år 1845 och blev där bosatt hos murmästare Wisslander, vilkens kakelfabrik han kom att förestå. Vid slutet av årtiondet hade familjen som adress nr 3½ ”Wester utom Staden”. (Stadsäga 562, Brogatan 42) och där skall också verkstaden ha varit belägen. Till området kom även Wisslander med hustru samt några kakelugnsmakargesäller och lärlingar, varigenom det går att spekulera i att det var vid denna tomt som kakeltillverkningen påbörjades 1845. Den 14/1 1854 antogs Tidstrand till borgare som kakelugnsmakare och möjligtvis övertog han då även Wisslanders rörelse.

Hos familjen Tidstrand fanns under åren ett flertal av arbetsfolket som inneboende och Kommerskollegiums fabriksberättelser anger till exempel för år 1862 att det då var tre gesäller och två lärlingar som arbetade i rörelsen. Sonen Per Axel Theodor hade vid denna tid säkerligen sedan flera år tillbaka kommit in i yrket och var även under några år bosatt i Snötorps socken innan han återvände till Halmstad. Mer om honom senare.

Kakelugnsmakare Per August Tidstrand avled den 5/5 1871 och därefter kom änkan att driva verksamheten under några år med hjälp av två gesäller. I den efterföljande bouppteckningen upptogs som tillgångar bland annat kakelugnsmakarverkstad med lager och inventarier.

En av gesällerna, Daniel Lundahl, vilken var född den 14/6 1824 i Ambjörntorp, kom som kakelugnsmakare att bo kvar vid adressen tillsammans med sin familj fram till omkring 1891-92. Enligt uppgift i en av Föreningen Gamla Halmstads årsskrifter så skall han ha övertagit verkstaden efter Tidstrand. Familjen Lundahl blev därefter bosatta vid nr 65 B i Norra Förstaden, men ungefär fem år senare skrevs de vid nr 62 P i Västra Förstaden och efter ytterligare två år återfanns familjen vid nr 65 S i samma område. Där avled kakelugnsmakare Daniel Lundahl den 26/9 1905.

Per Axel Theodor Tidstrand var född den 23/6 1839 i Stockholm men flyttade som sexåring till Halmstad tillsammans med föräldrarna. När han kommit upp i tonåren fick han börja lära sig yrket hos sin far kakelugnsmakaren. Som gesäll gjorde han en utflykt till Göteborg men återvände hem efter något år. Inom kort var det dock dags att ge sig iväg igen, och denna gång blev resmålet Snötorp, dit han anlände 1864. Där bildade han familj och tre år efter ankomsten antogs han som mästare att utföra kakelugnsmakaryrket. Tillsammans med familjen återvände han 1878 till Halmstad och där uppges de bli bosatta vid Östra Förstaden nr 53 ”Brotullen eller Surrahuset”. Eftersom den plats där de hade sitt hem i Snötorps socken även den benämndes ”Surrahuset”, kommer misstanken om att detta enbart var en administrativ flytt. Emellertid lämnade Tidstrand och hans familj Halland år 1882 för att i stället bosätta sig i Stockholm där han kom att fortsätta inom kakelugnsmakaryrket. Gissningsvis bestod arbetet både där och i Halmstad av kakelugnsuppsättning och -reparationer.

Peter Johan Rundqvist skall ha varit född den 15/3 1844 i Ronneby, men då med efternamnet Carlsson. Där kom han tidigt i lära hos några av stadens kakelugnsmakare, och som gesäll flyttade han 1864 till Trelleborg. Året därpå fick han kondition hos kakelugnsmakare Lundgren i Laholm och ytterligare ett år senare anlände han till Halmstad, där han bosatte sig vid nr 1 ”Väster utom Staden”. (Stadsägor 552, 553 och 554A mellan Stenvinkelsgatan och Brogatan vid deras korsning med Karl XI:s väg). Där bildade han tämligen omgående familj och redan första året fanns han införd i Kommerskollegiums fabriksberättelser med en person i sin tjänst. Osäkert dock vilken sorts verksamhet han bedrev under den första tiden och om det förelåg något samarbete med Tidstrand.

P J Rundqvists kakelfabrik. Troligtvis är det Peter Johan Rundqvist som tillsammans med två lärlingar och två gesäller står framför byggnaden.

Bilden publicerad med tillstånd av Hallands Konstmuseum.

Fram till 1880 hade Rundqvist en till två arbetare i sin tjänst, men då blev det plötsligt sju stycken för att några år senare öka till nio. Som lärling fanns bland annat Edvin Larsson som senare kom att bli trotjänare hos Törngrens i Falkenberg. Rundqvist kom dock på obestånd och i en annons i Dagens Nyheter den 18/7 1888 med rubriken ”Auktion å kakelfabrik” utbjöds den i Rundqvists konkursbo tillhöriga fastighet vid Västerbro. Denna bestod av den så kallade Rundqvistska hagesplatsen samt del av lägenheten Andersro.

Dagens Nyheter den 18/7 1888

Familjen Rundqvist lämnade ”Rundqvistska hagesplatsen” omkring 1891 och blev till att börja med bosatt vid nr 79 i staden för att fyra år senare fortsätta till nr 65 F i Västra Förstaden. Tio år senare fanns bostaden vid nr 65 A i samma område, och där avled kakelugnsmakare Peter Johan Rundqvist den 4/4 1912.

Sonen Karl Rudolf Rundqvist, född den 16/5 1868 i Halmstad, blev även han kakelugnsmakare och kom under sitt alltför korta liv att vara kyrkobokförd tillsammans med föräldrarna. Redan den 29/12 1909 fick han lämna jordelivet. Möjligtvis hade han under åren ändrat sitt förnamn, i varje fall skrevs han som Karl Gustaf i församlingsböckerna samt i dödsboken. Gissningsvis bestod Rundqvist juniors arbete av kakelugnsuppsättning samt reparationer av desamma. Så var det troligtvis även för fadern under hans senare yrkesverksamhet.

Lars Johan Ekberg föddes den 4/3 1855 i Laholm. I hemstaden kom han i lära samt arbetade som gesäll, men var bosatt hos föräldrarna fram till att han flyttade till Ängelholm år 1876. Året därpå hade han återvänt till föräldrahemmet, för att två år senare bege sig till Göteborg. Där återfanns han vid 1880-års folkräkning i Landala, men med anteckningen att han vistas på okänd ort. Tyvärr har det inte gått att få fram några mer uppgifter om tiden i Göteborg, och inte heller om Ekbergs vistelse i Stockholm. Därifrån kom han i varje fall enligt kyrkoarkiven till Halmstad år 1886 tillsammans med sin hustru.

Ekberg blev bosatt vid något som kallades ”Kakelugnsfabriken” vid Östra Förstaden nr 116 tillsammans med sin familj. Där vistades även en del övrigt ”kakelfolk”. Den 22/4 1886 anmälde Ekberg att han tillsammans med C M Westerberg ingått bolag under namnet Ekberg & Westerberg och att de med denna firma ämnade idka kakelugnsmakaryrket i Halmstad.

Annons hämtad från Halmstads Stads Adresskalender 1907

Carl Magnus Westerberg var även han från Laholm och där föddes han den 12/8 1849. Som trettonåring kom han i lära hos kakelugnsmakare Lundgren i hemstaden. Vid denna verkstad blev han kvar ända till 1880 då han som gesäll flyttade till Halmstad och kakelugnsmakare Rundqvist.

Som nygift flyttade han 1886 till Norra Förstaden nr 22 och dit kom också Lars Johan Ekberg inflyttande från Stockholm samma år. Där började troligtvis deras kompanjonskap och efter någon månad flyttade de båda kompanjonerna med respektive till nr 116 i Östra Förstaden, vilken fastighet kom att kallas ”Kakelugnsfabriken”. Förmodligen startade de nyblivna kakelugnsmakarna där upp en tillverkning av kakel och redan det första året fanns de inskrivna i Kommerskollegiums fabriksberättelser med en arbetsstyrka bestående av två personer. Följande år hade denna ökat till sex personer.

Kakelugnsmakare Carl Magnus Westerberg avled dock redan den 8/9 1888, och därefter fick Ekberg under något år sköta verksamheten ensam innan han 1889 övertog Rundqvist verkstad vid Västra Förstaden nr 1. I Westerbergs bouppteckning fanns som tillgång bland annat hälften av hus och tomt nr 116 i Östra Förstaden.

Ett annat namn som under kategorin ”kakelugnsmakare” fanns med i fabriksberättelserna åren 1889 och 1890 är handlaren Johan Edvard Hellsund vilken 1889 kom inflyttande till Halmstad och ”Kakelugnsfabriken”, och då närmast från Veddige. Även fast han var son till kakelugnsmakaren Carl Elof Hellsund i Varberg, och troligtvis i unga år fick prova på arbetet i faderns verkstad, så har han inte någon gång gått att se med titeln kakelugnsmakare i kyrkoarkiven. Han var född den 8/4 1843 i Varberg och hade innan han kom till Halmstad varit handlare i Veddige där han tillsammans med hustru och barn varit bosatt i samma fastighet som brodern och kakelugnsmakaren Wilhelm Alexander Hellsund. Fabriksberättelserna har bara varit tillgängliga fram till och med 1890, men under de två senaste åren fanns alltså J E Hellsund antecknad där med en kakelugnsmakarverksamhet som hade en arbetsstyrka bestående av tre respektive två personer.

Gissningsvis blev Hellsund ägare av ”Kakelugnsfabriken” efter att Ekberg övertagit verkstaden vid ”Rundqvistska hagesplatsen” år 1889. Osäkert dock hur länge han i så fall kom att driva denna verksamhet, men eftersom han 1892 tillsammans med sin familj flyttade till Enslövs församling så kan det troligtvis inte vara senare än detta år. Handlare Johan Edvard Hellsund avled den 23/8 1903 i Oskarström, Slättåkra församling. Något ”kakelfolk” vid Östra Förstaden nr 116 (Kakelugnsfabriken) har inte gått att hitta i husförhörslängden varken före 1886 eller efter 1890-talets tidigaste år.

Lars Johan Ekberg övertog alltså Rundqvists verkstad vid Västra Förstaden nr 1 omkring 1889. Detta år hade han sex personer i sin tjänst enligt Kommerskollegiums fabriksberättelser, och året därpå var antalet detsamma. Fem år senare hade arbetsstyrkan ökat till femton personer. År 1910 anger fabriksberättelserna att de anställda var nio personer, vilka detta år tillverkade 25000 stycken kakelplattor samt 5000 lerkärl. För lerans bearbetning användes en så kallad ”kreatursvandring”, det vill säga att en häst eller oxe som gick runt omkring en lerkran och drev denna. Husförhörslängden anger dock inga inneboende personer som kan ha varit verksamma i tillverkningen förutom under perioden 1909-1912 då det fanns en kakelugnsmakeriarbetare i hushållet. Nu hade det nog blivit de tider då arbetsfolket inte längre var bosatta hos sin arbetsgivare och dessutom torde troligtvis Ekbergs söner ha fått hjälpa till i verksamheten.

Svartglaserad kakelugn tillverkad

av Johan Ekberg under slutet av

1800-talet, men med kakelformar från 1700-talet. Foto: Kulturen i Lund.

Kakelfabrikör Johan Ekberg avled den 1/2 1912 och bouppteckningen efter honom upptog som tillgångar, förutom fastigheterna ”Rundqvistska hagesplatsen vid Vesterbro” och del av Andersro, även bland annat 10 stycken runda, vita kakelugnar á 27 kronor, 1 flat, vit kakelugn á 40 kr., 2 runda, bruna á 27 kr., 2 flata, gula á 30 kr., 140 st. spiskakel, svart kakel antika, 480 plantskålar i olika storlekar, ca 5000 blomkrukor i olika storlekar, 500 blomsterkrukfat, ca 500 oglaserade kakel av diverse sorter, omkring 1200 obränt kakel av diverse sorter, 16 syltburkar, 75 stycken krukor i olika storlekar och 181 fat i olika storlekar. Möjligtvis var allt detta inte av egen tillverkning eftersom det fanns skulder till Karlskrona kakelfabrik och Varbergs stenkärlsfabrik.

Sonen Edvin Gottfrid Ekberg, född den 26/3 1891 i Halmstad, blev även han kakelugnsmakare men det är osäkert om han tog över verkstaden efter fadern eftersom fastigheten kort efter dennes död kom i annan ägo. I varje fall fanns han enligt husförhörslängden bosatt där tillsammans med modern och syskon fram till 1919 då han bosatte sig på annan plats i staden tillsammans med nybliven hustru. I 1907-års adresskalender för Halmstads stad gjorde kakelugnsmakarna Johan Ekberg och Johannes Johansson genom varsin annons reklam för sina verksamheter, och därigenom var de båda som enda representanter för yrket med i denna kalenders yrkesregister. Emellertid fanns det i Halmstad under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ett flertal kakelugnsmakare vilka, liksom Johansson, enbart var sysselsatta med uppsättning samt reparationer av kakelugnar samt kakelplattor.

Eftersom ambitionen har varit att berätta något om de personer som sysslade med tillverkning av krukmakargods samt kakel, så har det dock blivit en viss begränsning av presentationerna i denna dokumentation.

Laholm

Laholm kring år 1800

I markerna omkring där fästningen Lagaholm var belägen har det vid grävningar påträffats en hel del keramikskärvor under åren, men om dessa härrör från föremål tillverkade i Laholm har inte kunnat fastställas. Den tidigaste krukmakare som har gått att återfinna i mantalslängderna är Hans Henningson Pottemager. Han skall ha fått burskap i staden år 1665 och var därefter verksam fram till 1689, varefter änkan med hjälp av en gesäll drev rörelsen i ytterligare fyra år.

Något mer känd har Axel Nielsen Pottemakare blivit. På Nordiska museet förvaras ett stort praktfat på vilket det finns denna text: ”Axel Nielsen den 4 Augustus ANNO 1690” och detta fat antas vara tillverkad av denna Laholms-krukmakare som finns i källorna från 1690 och till sin död sexton år senare.

Tillsammans med Varberg hade Laholm ett krukmakarämbete från 1694, men det dröjde ända till 1775 innan Laholms krukmakare kunde bilda ett eget ämbete. Återger här uppgifter, vilka hämtats från i första hand Kommerskollegiums fabriksberättelser, angående antal mästare och gesäller som var verksamma i Laholm under perioden 1700-1910. Siffra inom parantes anger att en änka förestår verkstaden.

1700: 1 mästare, 1 gesäll. 1725: 2 mästare, 1 gesäll. 1750: 2 mästare, 2 gesäller. 1775: 2 mästare. 1800: 3 mästare, 1 gesäll. 1810: 1 mästare, 1 gesäll. 1820, 1830: 2 mästare. 1840, 1850: 2 mästare, 1 gesäll. 1860: 3 mästare, 2 gesäller. 1870: 4 (1) mästare, 5 gesäller. 1880: 4 (1) mästare, 7 gesäller. 1890: 3 mästare, 9 gesäller. 1900: 3 mästare, 6 gesäller. 1910: 3 mästare.

	Laholms krukmakare, och i viss mån även kakelugnsmakarna, har blivit tämligen utförligt beskrivna i olika skrifter eller artiklar. Redovisar några av dessa här: I Samlarnytt nr 3 år 2000 har Christina Lindvall-Nordin i artikeln ”Laholm var en gång en av landets viktigaste krukmakarstäder” rätt så kortfattat berättat om keramiken från Laholm.
	Samma författare har för Magasin Laholm skrivit en likaledes kortfattad artikel med titeln ”Pottelerius och hans efterföljare i Laholm”. Desto mer utförligt redogör hon om ämnet i skrifterna ”Laholms keramik” och ”Keramiken från Laholm”. Förutom de sentida Laholms keramik och Jani keramik finns i de bägge böckerna avsnitt om de krukmakare som var verksamma under 1700- och 1800-talen. Dessa hantverkare och företagare har även blivit uppmärksammade i Gull Mjöbrings artikel ”Keramikens historia i Laholm” vilken publicerades i Föreningen Gamla Laholms årsskrift från 1992. I denna årsbok finns även Tom Möllers artikel ”Hos Julius Nilsson på Krukmakargränd”.
	Den tidigare nämnda Gull Mjöbring har i skriften ”Tanke och känsla” från 1993 bidragit med artikeln ”Keramik från Laholm – Laholms keramik”.

I Laholms Hantverks- och Industriförenings minnesskrift från 1928 berättas på några rader om krukmakerihantverket i staden, men där finns även artikeln ”Kakelugnstillverkningen i Laholm på 1800-talet” där C L Lundgren redogör något om faderns kakelugnsmakeri. I skriften ”Från Knutsgille till Hantverksförening. Laholmshantverkets krönika genom åren. Laholms Hantverks- och Industriförening 1893-1943”, utgiven 1943 och författad av Axel Ejwertz, finns även något om stadens kruk- och kakelugnsmakare. Eftersom fastighetsbeteckningar som tomt- och husnummer till stor del saknas i Laholms kyrkoarkiv under 1800-talet, så har sådana uppgifter framförallt tagits från Christina Lindvall-Nordins båda skrifter.

Gammal krukmakareverkstad i Laholm. Bildkälla: Hallands Konstmuseum.

Mantalslängderna i allmänhet är mestadels inte kompletta, och detta gäller även för Laholms stad. Från 1713 har det i varje fall gått att återfinna Mathias Ryberg som boende i staden, och fyra år senare antogs han som mästare i Laholm, dock då tillhörande krukmakarämbetet i Jönköping. När tomtbeteckningar börjar anges i längderna, så var det vid nr 65 som Ryberg hade sin bostad tillsammans med familj och två gesäller. Under åren fanns där tidvis även någon lärling som inneboende och gesällernas antal varierade mellan en till två stycken. I de tidigare nämnda skrifterna anges fastigheten ha varit belägen vid Storgatans norra del. Mathias Ryberg var där mantalsskriven fram till det att han avled den 29/10 1744 i en ålder av 60 år. Under perioden 1743-1747 finns ännu ett uppehåll bland de tillgängliga mantalslängderna, men vid det därpå följande året går det att se en ny krukmakare bosatt vid nr 65.

Det var Jacob Bremer (Brämer) som slagit sig ned där tillsammans med familj och någon gesäll. Troligtvis kom han då dit strax efter Rybergs död, men att Bremer då gifte sig med änkan har inte gått att fastställa med hjälp av mantalslängderna. Däremot uppges i artikeln ”Keramikens historia i Laholm” att det blev giftermål mellan honom änkan Ryberg och att han därmed även övertog verkstaden. Från och med 1868 bar Bremer titeln extra ordinarie rådman och några år senare blev han utnämnd till rådman. Troligtvis drevs dock krukmakarverkstaden vidare, och då med hjälp av en eller två gesäller.

Den 4/8 1789 avled rådmannen och pottemakaren Jacob Bremer i en ålder av 73 år och under en kort tid ägdes verkstaden av änkan men hon slutade sina dagar bara några månader efter maken.

Gesällen Nils Berg fanns bosatt hos Bremers från omkring 1788 och efter att han den 13/6 1790 gift sig med dottern i huset så blev han förutom krukmakare även ägare till krukmakeriet. I makarnas hushåll kom det under åren att finnas någon eller några gesäller samt stundtals också någon lärgosse. Makarna Berg lämnade dock nr 65 omkring år 1803, och därefter torde krukmakeriverksamheten ha upphört vid denna adress. Krukmakare Berg kom därefter att återfinnas vid Lerbacken tillsammans med hustru och barn. Däremot har det inte gått att se något arbetsfolk hos familjen, så möjligtvis hade han då upphört med sitt yrke. Från och med 1809 saknas Nils Berg i Laholms mantals- och husförhörslängder, och gissningsvis hade han då begivit sig till någon annan ort. Hustrun däremot blev kvar i staden och kom under de följande tio åren att ha sitt hem vid Fattigstugan.

I mantalslängderna har det från och med 1732 gått att se en krukmakare Nils Engelgren boende vid nr 97 tillsammans med hustru. Hur länge han sedan blev kvar där har inte helt säkert gått att avgöra. I 1737-års mantalslängd fanns ha fortfarande bosatt där, men när längderna efter något års uppehåll återkommer 1740 har han lämnat adressen. Nils Andresson Engelgren hade gått i lära hos en krukmakare i Ängelholm under perioden 1725-1728 och därefter arbetade han troligtvis som gesäll, möjligtvis då i denna stad.

I artikeln ”Keramikens historia i Laholm” finns några upplysningar om denne krukmakare även om han där benämns ”Engelsson eller Engelstrand från Engelholm”. I varje fall uppges han ha anlänt till Laholm 1732 och där drivit en verksamhet vid Bagarliden. Han skall ha efterträtts av Anders Morell nio år senare. Morell var dock bosatt vid nr 9, och hade troligtvis även sin verkstad där, eftersom det kom att finnas krukmakare bosatt vid denna tomt under lång tid. Engelgren däremot återfanns enligt mantalslängderna vid tomt nr 97, men kan förvisso ha haft en verkstad vid nr 9, även om dessa mantalslängder inte antyder något sådant. Tidsmässigt stämmer det dock bra att han efterträddes av Morell.

Anders Morell fanns som lärgosse hos krukmakare Ryberg under perioden 1730-1736, och därefter begav han sig troligtvis ut på en gesällvandring under några år. Från och med 1740 anges i mantalslängden att han som krukmakare var bosatt vid tomt/hus nr 9 i Laholm (Bagarliden) tillsammans med hustru. I hushållet kom det tidvis även att ingå någon gesäll och lärling. Krukmakare Anders Morell avled dock den 27/5 1756 och därefter drevs verksamheten av änkan under en tid. Till sin hjälp hade hon gesällen Jöns Wetterstrand, vilken hade inflyttat från Jönköping, och efter giftermål mellan de två den 23/8 1761 blev han ny krukmakare vid nr 9. Enstaka år fanns det någon lärgosse boende hos familjen, men mestadels saknades detta arbetsfolk i hushållet. Den 17/12 1799 avled krukmakare Wetterstrand i en ålder av 76 år.

Under något år drevs verkstaden av änkan med hjälp av gesällen Olof Malmgren, men från och med år 1802 uppger mantalslängden krukmakare Malmgren som ägare till hus och tomt nr 9 där han blev bosatt med sin hustru. Änkan Wetterstrand flyttar då till annan plats i staden. Någon gesäll och lärling kom under åren att finnas bosatt hos Malmgrens fram till omkring 1820-talets början. Troligtvis fick sonen tidigt vara med vid arbetet i verkstaden och omkring mitten av 1820-talet tog makarna emot styvsonen Gustaf Elof Fredriksson. Eftersom denne senare kom att vara verksam som kruk- och kakelugnsmakare på ett flertal orter i södra Sverige, så går det att anta att han fick sin utbildning hos styvfadern Malmgren. Möjligtvis upphörde krukmakeriet i början av 1830-talet och omkring 1833 bosatte sig makarna i Jönköping där styvsonen vid denna tid drev en kruk- och kakelugnsmakarverkstad. Tre år senare återvände kruk- och kakelugnsmakare Malmgren tillsammans med hustrun till Laholm där de hyrde bostad innan de från och med 1839 i husförhörslängden fanns inskrivna vid Fattigstugan. Där avled den förre krukmakaren Olof Malmgren den 28/4 1846 i en ålder av 72 år. Någon fortsättning av krukmakeriet vid tomt nr 9 har inte gått att se några tecken på i husförhörslängden.

Anders Forsberg, som skall ha blivit född under 1740-talet i Laholm, tillbringade sin lärlingstid i Ängelholm under perioden 1759-1763. År 1775, två år efter att han blev utnämnd till mästare, har det i mantalslängden gått att se honom bosatt vid tomt nr 47 ½ tillsammans med sin hustru. Denna fastighet skall ha varit belägen vid Hantverkargränd, och på tomten har det hittats rester efter Forsbergs tillverkning. Av vad som går att uttyda ur mantalslängden så fanns det inget arbetsfolk bosatta hos makarna, men under en tid fick troligtvis den äldste sonen hjälpa till i verkstaden. Krukmakare Anders Forsberg avled den 24/11 1809 i en ålder av 66 år, och då med benämningen ”utfattig”.

Från omkring 1787 fanns krukmakare Ulrich Lundin Hansson bosatt vid ”Stadens slut” tillsammans med sin hustru och någon tid fanns där även en lärgosse. Fyra år senare hade dock adressen blivit nr 27 (Ryssgatan). Lundin, som skall ha varit född i Ängelholm, gick i lära hos en krukmakare i födelsestaden under perioden 1775-1779 och därefter vidtog troligtvis en gesällvandring. Efter att ha blivit mästare 1786 återfanns han alltså året därefter i Laholm. Vid nr 27 kom det att ingå en eller två lärgossar i hushållet, och 1798 fanns även gesällen Olof Malmgren bosatt där. Året därpå var dock samtliga försvunna från Laholm, men Malmgren återkom dock någon tid senare. Krukmakare Ulrich Lundins vidare öde har det dock inte gått att få någon klarhet i.

Från omkring år 1814 fanns krukmakare Johan Christoffer Berg i husförhörslängden antecknad som bosatt vid nr 110 tillsammans med sin blivande hustru. Fastigheten skall ha funnits vid hörntomten mellan Kyrkogatan och Krukmakargränd.

Han var född den 12/10 1784 i Halmstad, och i denna stad hade han även kondition som gesäll hos krukmakare Bengt Dillert fram till 1813 då han uppgavs ha avflyttat till Laholm. Dessförinnan hade han dock gått i lära hos kakelugnsmakare Nils Lundström i Falkenberg från omkring 1798. Som gesäll hade han därefter kondition hos kakelugnsmakare Granbeck i samma stad.

Om det eventuellt fanns något släktskap med krukmakaren Nils Berg så har detta emellertid inte gått att se i de genomgångna arkiven. Krukmakare Christoffer Berg avled redan den 27/3 1827, och i bouppteckningen upptogs bland tillgångarna halva huset vid tomt nr 110 samt brännugn.

Som efterträdare till Berg vid denna adress kom samma år krukmakare Daniel Carlberg. Han var född den 24/8 1795 i Halmstad, och där kom han också att vara i krukmakarlära hos Olof Möller fram till omkring 1815. Därefter vidtog sannolikt en gesällvandring, men vilka orter han då besökte har inte gått att fastställa. I varje fall fanns han från år 1827 som krukmakare i Laholm och efter något år blev lärgossen J P Hasselberg bosatt hos Carlberg och dennes nyblivna hustru. Ytterligare tre år senare kom även lärgossen Johan Fredrik Berg att bosätta sig vid den fastighet som han tidigare hade fått lämna i samband med att fadern Christoffer Berg avled. I hushållet kom det under åren att finnas ett par lärlingar (lärgossar) samt stundtals även någon gesäll.

Krukmakare Daniel Carlberg avled dock den 13/4 1853 och bland tillgångar i den efterföljande bouppteckningen fanns till exempel ”Färdigbrända kärl”. I Kommerskollegiums fabriksberättelser anges änkan Carlberg som ägare till rörelsen under perioden 1853-1855 och till sin hjälp hade hon då en gesäll och något år även en lärling.

Efterträdarens namn var Johan Berndt (Bernhard) Holmgren, vilken var född i Laholm den 16/10 1825 men då med efternamnet Kåre. Eftersom hans familj var bosatt i grannskapet av krukmakare Carlbergs bostad, så kom han gissningsvis i lära vid dennes verkstad. I varje fall var han i tjänst som gesäll där i samband med att han 1850 avflyttade till Ängelholm. Året därefter fortsatte han till Malmö men 1853 återvände han till Laholm och arbetet som gesäll hos J P Hasselberg. Tre år senare fanns han med i Kommerskollegiums fabriksberättelser och hade då troligtvis tagit över krukmakeriet vid nr 110.

I dessa fabriksberättelser angavs att det under de följande åtta åren fanns en gesäll i tjänst vid verkstaden, och denna gesäll torde ha varit krukmakarens bror Nils Christian Holmgren. I samband med att han bildade familj, så bosatte sig J B Holmgren tillsammans med denna på annan plats i staden, men enligt uppgifter från bouppteckningen så drevs krukmakeriet vidare vid oförändrad adress. Brodern Nils Christian gjorde detsamma, och bosatte sig tillsammans med hustru och barn på annan adress i staden. Krukmakare Johan Berndt Holmgren avled den 8/4 1865 och brodern endast nio dagar senare. Dödsorsaken angavs till lunginflammation för de båda. Bland de upptagna tillgångarna i krukmakare Holmgrens bouppteckning fanns halva tomtandelen nr 110 och den där uppförda ”Krukomakare verkstaden”.

Jöns Christian Bosén (född Bossen) skall enligt de tidigare nämnda skrifterna ha haft sin verkstad vid korsningen Krukmakargränd – Kyrkogatan, och därför går det kanske att anta att krukmakeriet var detsamma som tidigare begagnats av Berg, Carlberg och Holmgren. Däremot finns inga uppgifter i skrifterna om att han övertog någon verkstad, men tidsmässigt stämmer det bra att han tog över Holmgrens rörelse, eftersom 1865 är det år då Bosén för första gången förekom i Kommerskollegiums fabriksberättelser.

Han föddes i varje fall den 3/10 1830 i Laholm och kom 1846 i krukmakarlära hos J P Hasselberg, men avreste fem år senare som gesäll till Lund, för att efter ytterligare två år fortsätta till Göteborg. Gissningsvis fick han där kondition vid Rignérs kakelfabrik i stadsdelen Haga. År 1858 återvände han till hemstaden från Domkyrkoförsamlingen i Göteborg och fick då kondition hos kakelugnsmakare Lundgren, med vilken han arbetat tillsammans både i Lund och i Göteborg.

Efter några år bosatte han sig vid föräldrahemmet, vilket fanns beläget i ”krukmakeriområdet”, alltså i närheten av korsningen mellan Krukmakargränd och Kyrkogatan, och vilken tomt i senare husförhörslängder kom att betecknas nr 109. Därför är det svårt att fastställa om Bosén startade ett nytt krukmakeri i anslutning till föräldrarnas fastighet eller om han övertog verkstaden efter Holmgren. Det som talar för det senare är att i Boséns bouppteckning fanns bland fordringarna en skuldförbindelse av G J Nilsson för en inteckning i tomtandelen nr 110. Denne G J Nilsson bör vara Gustaf Julius Nilsson (Pottelerius) som tog över verkstaden i början av 1900-talet.

Krukmakare Bosén bildade efter något år familj, och i hushållet fanns det mestadels även någon gesäll. Under 1880-talet tycks verksamheten ha utökats, eftersom fabriksberättelserna anger att det under dessa år fanns tre personer i tjänst vid verkstaden. Tyvärr har dessa fabriksberättelser inte varit tillgängliga senare än 1890. Krukmakare Jöns Christian Bosén avled den 28/2 1911 och i hans bouppteckning fanns bland tillgångarna, förutom den tidigare nämnda fordran hos Julius Nilsson, även till exempel gård och tomt nr 109½. Denna fastighet kom senare att benämnas nr 8 i kvarter VI Svalan.

Julius Nilsson med hustru

Krukmakare Julius Nilsson skall enligt skrifterna ha övertagit Boséns verkstad omkring 1907 och i församlingsboken några år senare uppges han tillsammans med hustrun vara bosatt vid och ägare till gård nr 1 (Krukmakargränd nr 1). Gustaf Julius Nilsson var född den 19/3 1848 i Simrishamn och där kommer han vid fjorton års ålder i lära hos en krukmakare i staden. Tre år senare flyttar han till Lövestad och fortsatte där sin lärlingstid hos krukmakare Nordström. Där bodde sedan något år tillbaka även hans mor och några av syskonen samt styvfadern, som var kakelugnsmakare.

Året därpå, alltså 1866, flyttade Julius till krukmakare Sjöstedt i Fränninge där hans bror Carl August Nilsson-Lundholm då gick i krukmakarlära. Redan följande år återvände dock Julius Nilsson som gesäll till Lövestad, och där skall han enligt kyrkoarkivens uppgifter ha blivit kvar till 1871 då han kom i tjänst hos änkefru Jacobina Smedman i Ängelholm.

Sitt första besök i Laholm och Boséns verkstad gjorde han 1873, men två år senare flyttade han tillsammans med nybliven hustru till Köpenhamn. Där kom paret att vara bosatta under två år innan de var tillbaka i Laholm, men 1880 var det dags för ännu ett besök i Köpenhamn. Denna gång blev vistelsen i den danska huvudstaden betydligt längre, och det dröjde till 1897 innan ”Pottelerius” och hans hustru återigen kunde beträda Laholms gator. Där hyrde makarna bostad hos familjen Hasselberg, och troligtvis hyrde Julius Nilsson då även deras kruk- och kakelugnsmakarverkstad.

Församlingsboken anger en flytt till Boséns fastighet år 1909, men möjligtvis skedde detta några år tidigare eftersom skrifterna anger att krukmakare Nilsson övertog Boséns verkstad omkring 1907, men det finns även uppgifter om att övertagandet/arrendet tog sin början redan år 1900. I varje fall var ”Pottelerius” och hans fru därefter bosatt vid gården nr 1 (tidigare tomtandel i nr 110) i kvarteret VII Lerkvarnen. Vid denna fastighet kom krukmakare Julius Nilsson sedan att bo kvar tillsammans med sin hustru fram till det att han avled den 23/8 1924. I Tom Möllers skrift ”Krukmakare och kakelugnsmakare” finns ett avsnitt som ägnas åt Julius Nilsson.


Fat, spilkum och vas av Julius Nilsson. Foto: Per-Åke Olsson

Julius Nilssons verkstad skall enligt uppgifter ha övertagits av Anders Larsson år 1925. Denne Anders Olof Larsson-Rask var född den 23/9 1866 i Hedesunda socken i Gästrikland. Tillsammans med modern och ett syskon flyttade han in till Gävle endast något år gammal.

Efter avslutad militärtjänst som pontonier (brobyggare) titulerades han som stationskarl fram till något år in på 1890-talet. Då hade han även gift sig och de första barnen kommit till världen. Därefter bar han titeln fajansarbetare och senare kakelugnsmakeriarbetare. Familjen lämnar Gävle 1894 för att bosätta sig i Norrköping och två år senare blir Slaka, likaledes i Östergötland, deras nya hemort.

Anders Larsson vid sitt krukmakeri. Bildkälla: Hallands Konstmuseum

Vistelsen blir dock bara ettårig, för istället kom de att hamna i Linköping. Under dessa år titulerades Larsson omväxlande för kakelugnsmakeriarbetare och kakelugnsmakare. Gävle blev återigen hemorten år 1898 och där stannade de i tio år innan de bosatte sig i Valbo socken en bit utanför staden. Där blev familjen boende vid Hagaström och säkerligen hade fayansarbetaren Larsson då arbete vid keramikfabriken där tillsammans med den äldste sonen Albion. I Hagaström den 11/8 1912 föddes även sonen Olof.

Tillsammans med sex av barnen ger sig makarna år 1916 i väg till Uppsala där de blir bosatta vid Ekeby och därmed torde arbetsplatsen ha funnits vid Upsala-Ekeby. Året därpå fortsätter dock familjen vidare till Norrtälje. Med på resan är nu också dottersonen Nils som föddes den 7/10 1916 i Uppsala.

Nästa resmål för fajansarbetare Larsson och hans familj blev Visby, dit de anlände 1919. Där stannade de i hela tre år innan Töreboda blev ny bostadsort. Två år senare, alltså 1924, blev det en ettårig vistelse i Korsberga innan färden gick vidare till Halmstad. Samma år hamnade Larssons så slutligen i Laholm där Julius Nilssons verkstad övertogs. Familjen blev däremot inte bosatt vid verkstaden utan kom enligt församlingsboken att under åren ha sitt hem på olika platser i staden.

Några av sönerna, däribland Olof, kom efterhand att få hjälpa till i verkstaden och detsamma gjorde även dottersonen Nils.

Efter att Anders Larsson avlidit den 25/10 1931 övertogs rörelsen av sönerna och dottersonen vilka drev den under namnet Bröderna Larssons keramikverkstad. Företaget kom senare under Olof Larssons ledning att få namnet Laholms keramik, och Nils Larsson startade tillsammans med hustrun Jane Wåhlstedt den egna firman Jani-keramik.


Fyra fat från Laholms Keramik. Fat 1-3 signerade av Olof Larsson. Det sista med blå dekor är signerat av Jane Wåhlstedt. Foto: Lars Melander.

Johan Fredrik Berg, vilken var son till krukmakare Christoffer Berg, föddes den 6/6 1815 i Laholm. Vid sexton års ålder kom han som lärling att finnas antecknad som boende hos krukmakare Carlberg, vilken då drev den verkstad som lärgossens far tidigare hade ägt. Som gesäll fick Berg år 1839 kondition hos en krukmakaränka i Ängelholm, men skall ha återvänt till hemstaden året därpå. 1844 lämnade han återigen Carlberg och staden Laholm för att flytta till Ängelholm. Efter en kort tid fanns han åter i födelsestaden, och när han där den 1/11 1845 ingick äktenskap hade han fått titeln kakelugnsmakaremästare.

Av denna titel att döma borde han då ha startat upp en egen rörelse, men i någon av de tidigare nämnda skrifterna finns uppgiften att hans verksamhet startades först 1851. Där uppges även att hans krukmakeri låg vid Krukmakargränd 9 (fastigheten Lerkvarnen 25). Vidare berättas att Berg drev sitt krukmakeri till 1862, och att verkstaden därefter kom att övertas av Carl Lundgren. En viss tveksamhet infinner sig emellertid eftersom en annan skrift omtalar att Lundgrens verkstad låg vid Kyrkogränd. Under 1850-talets senare del återfanns dock familjen i husförhörslängden som bosatta vid Öster Tull, men när krukmakare Fredrik Berg avled den 11/6 1858 befann han sig i Ängelholm. I Kommerskollegiums fabriksberättelser finns Berg inskriven med en rörelse under perioden 1847 – 1851, dock utan några uppgifter om anställda. Året därpå och fram till och med 1857 finns anteckningen ”saknar näring”, så gissningsvis drev han sin verkstad från omkring 1845 och till 1852.

Johan Peter (Janne) Hasselberg skall enligt födelseboken ha blivit född den 17/1 1813, medan husförhörslängderna anger datumet till den 7/1. I varje fall växte han upp i grannskapet av krukmakarna Berg och Carlbergs verkstad, och hos den sistnämnde fanns han som lärling från och med 1828. Där blev han också gesäll fem år senare och 1834 lämnade han födelsestaden för att flytta till Malmö. Samma år flyttade han vidare till den skånska lervarufabriken Marieberg i Västra Alstads socken, men återvände året därpå till Malmö. Där blev han kvar till 1838 då det blev en tvåårig vistelse i Ängelholm innan han återigen kunde bosätta sig i Laholm. Där slog han sig som krukmakare ned vid vad som enligt husförhörslängden verkar ha varit föräldrahemmet, och där bildade han tämligen omgående familj. Efter omkring ett år fanns där även en gesäll och en lärling i hushållet.

I några av de nämnda skrifterna uppges Hasselbergs adress till Krukmakaregränd nr 4, och i senare församlingsböcker angavs den till Kyrkogatsroten nr 112. Verkstaden skall dock ha funnits vid tomt nr 111. Rörelsen finns medtagen i Kommerskollegiums fabriksberättelser från och med 1847 med uppgifter om en arbetsstyrka som under åren varierade från någon enstaka lärling till en gesäll och lärling. Efter att kruk- och kakelugnsmakare Johan Peter Hasselberg avlidit den 4/5 1866 så antecknas änkan som ägare av verksamheten, som då troligtvis sköttes av sönerna Svante Albert (född den 3/8 1843), Oskar Mauritz Julius (född den 18/2 1847) och Gustaf August (född den 14/9 1851). Den yngste av bröderna vistades dock i Nordamerika under perioden 1871 – 1895. Samma år som han återvände till Sverige avled brodern Oskar. Vid denna tid har troligtvis Svante Albert Hasselberg övertagit ägandet av rörelsen, men han avled den 3/7 1896.

Under åren 1897-1898 var Julius Nilsson bosatt vid fastigheten tillsammans med sin hustru och sannolikt arrenderade han då verkstaden av Hasselbergs, och detsamma gjorde han året därefter då han återkom efter en kort vistelse i Köpenhamn. Hur länge han därefter var verksam vid detta krukmakeri lämnas det i skrifterna olika besked om, någon skriver att det bara varade till år 1900. Församlingsboken uppger i varje fall år 1909 en flytt till tomt nr 110, men gissningsvis hade då den Hasselbergska verkstaden varit nedlagd, och kanske även riven, sedan många år tillbaka. Enligt uppgift så skall det förutom det vanliga krukmakargodset även ha tillverkats kakel till kakelugnar vid verkstaden, vilken enligt vissa källor revs redan 1904 medan andra säger mitten av 1920-talet.

Som lärling hos Hasselberg fanns från omkring 1841 gossen Carl Lindgren, vilken var född den 13/8 1827 i Laholm. Liksom flera av de kruk- och kakelugnsmakare som var verksamma i staden så växte han upp i grannskapet till verkstäderna vid Krukmakar- och Kyrkogränd. Som gesäll lämnade han Laholm år 1847 för att flytta till något som i kyrkoarkiven anges som ”obest. ort”. Troligtvis var denna ort Göteborg. Därifrån uppgavs han i varje fall ha kommit när han 1852 inflyttade till Lund. Året därpå återvände han, möjligtvis i sällskap med Bosén, till Göteborg och har där gått att återfinna i Domkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv.

Sonen C.L. Lundgren har i artikeln ”Kakelugnstillverkningen i Laholm på 1800-talet”, vilken publicerades i Laholms Hantverks- och Industriförenings minnesskrift från år 1928, berättat något om fadern verksamhet, och bland annat finns där upplysningen att kakelugnsmakare Lundgren på sin arbetsgivare uppdrag skickades till 1855-års världsutställning i Paris för att där sätta upp några av företagets kakelugnar. Detta företag torde ha varit August Rignérs kakelfabrik, som var verksamt vid stadsdelen Haga i Göteborg.

Från Göteborg flyttade kakelugnsmakare Lundgren tillsammans med nybliven hustru till Laholm år 1856 och startade där upp sin kruk- och kakelugnsmakarverkstad i området där han var född och även gjort sin lärlingstid. Förutom en mängd egna barn kom det, i varje fall under de första årtiondena, att ingå en hel del gesäller och lärlingar i hushållet vid fastigheten som i senare församlingsböcker har adressen Kyrkogatsroten nr 140 (Geten 2). I de tidigare nämnda skrifterna finns olika uppgifter om verkstadens belägenhet. De två alternativen är Kyrkogränd och Krukmakargränd nr 8 (Lerkvarnen 25).

Sonen Johan Alfred Lundgren, född den 25/4 1869, blev även verksam som kakelugnsmakare, men efter att han avled den 6/4 1903 torde verksamheten ha minskat betydligt. I varje fall fanns det därefter inget ”kakelfolk” bosatta hos familjen.

Kakelugnsmakaremästare Carl Lundgren avled den 7/11 1915. Det som producerades vid denna verkstad skall i huvudsak ha varit kakel till kakelugnar.

Johan Petter Bjufström föddes den 24/6 1834 i Laholm och kom tidigt i lära hos krukmakare Carlberg. Där blev han också gesäll, och som sådan skötte han troligtvis hantverket under den tid änkan Carlberg ägde verkstaden. 1855 återvände han dock till föräldrahemmet vid Ryssgatsroten nr 26, men var han då arbetade har inte framgått av arkiven. I varje fall lämnade han Laholm 1863 för att få kondition hos en kakelugnsmakare i Malmö. Året därpå hamnade han i Ängelholm och omkring 1866-67 återvände han till Laholm och Ryssgatsroten nr 26.

Efter något år bildade kakelugnsmakare Bjufström familj och de blev där bosatta tillsammans med familjefaderns mor och syskon. Om verkstaden även fanns vid tomten har inte gått att fastställa av det material som varit tillgängligt. Från och med 1867 finns krukmakarrörelsen införd i Kommerskollegiums fabriksberättelser, men det dröjde ytterligare tio år innan det antecknades någon medarbetare i firman. Bjufströms titel varierade mellan kakelugnsmakare och krukmakare, men gissningsvis var det sistnämnda det yrke han var verksam i. Makarna bosatte sig 1902 på annan plats i staden, och två år senare flyttade de vidare till Våxtorp.

Där avled den före detta krukmakaren Johan Petter Bjufström den 24/7 1907. Även om det fanns ytterligare en del kakelugnsmakare i Laholm vilka bland annat var verksamma med kakelugnsuppsättning och – renovering, så får detta bli slutet på denna dokumentation.

Veinge

Anders Påhlsson föddes den 19/6 1822 i Knäred och sjutton år gammal flyttade han till Ängelholm för att komma i kruk- och kakelugnsmakarlära. Efter lärlingstiden begav han sig 1846 till något som benämndes ”obest. ort”. Möjligtvis var denna ort Stockholm, för därifrån uppgavs han komma när han 1849 anlände till Nyköping. Året därpå gick gesällvandringen vidare till Ringarum i Östergötland. Efter ett år på denna plats återvände han till Ängelholm, för att ett år senare, alltså 1852, fortsätta till Veinge socken. Där blev kakelugnsmakare Anders Påhlsson bosatt vid Gustafsberg i Vessinge tillsammans med nybliven hustru. Familjen flyttade 1863 till annan plats i socknen, men året därpå fick de sitt hem i en stuga vid Rågången i Vessinge nr 2. Under 1880-talet fick Påhlsson titeln krukmakare, och möjligtvis övergick han då till att enbart tillverka hushållsgods som krukor, fat, skålar och liknande lerkärl. Krukmakare Anders Påhlsson avled den 7/1 1900.

Tom Möller reste på Nordiska museets uppdrag runt om i landets sydliga del för att dokumentera de äldre krukmakerierna. Från ett besök i Laholm år 1930 finns dessa anteckningar: ”Mot Veinge, vid allmänningen, bodde Paulsson. Han gjorde likaledes endast en bränning om året. Han hade halmtak på verkstadstaket. En gång antändes det av gnistor och brann upp”.

Martin Möller skall enligt senare husförhörslängder ha blivit född den 1/8 1811 i Össjö (i tidigare Kristianstads län). Han har dock inte gått att återfinna i denna församlings födelsebok. I husförhörslängden för Halmstads stad går det i varje fall att se lärlingen Martin Andersson Möller boende hos krukmakaränkan Dillert. Denne Möller, med ”rätt” födelsedatum, anges ha inflyttat till Halmstad från Össjö år 1828. Däremot har han inte påträffats i varken Halmstads eller Össjös flyttningslängder för denna period. Hos krukmakare Olof Möller i Halmstad växte bland annat sonen Jöns Martin upp. Denne son var född den 1/8 1811, men saknas i Halmstads födelsebok. I varje fall fanns sonen kvar i föräldrahemmet fram till omkring 1827. Gissningsvis var det denne yngling som följande år uppträdde som lärling hos änkan Dillert.

Martin Möller lämnade Halmstad 1833 och mellanlandade då i Ängelholm innan han samma år kom som gesäll till Kvidinge. Gesällvandringen gick vidare till Malmö 1836 och året därpå blev det återigen en kort visit i Ängelholm innan han fick kondition hos Sven Törngren i Falkenberg samma år. Följande år, alltså 1838, blev det arbete hos N P Lundgren i Halmstad, vid vars verkstad den förmodade fadern, Olof Möller, också var i tjänst vid denna tid. Två år senare gick färden till Varberg, där Möller tillbringade sin tid hos änkan Wennerlund och J D Karstorp innan han 1844 återvände till Lundgren i Halmstad. Där blev det efter en tid giftermål samt familjebildning och tillsammans med hustru och barn flyttade Martin Möller 1865 till Veinge socken, där de blev bosatta vid Gustafsberg i Vessinge nr 7, alltså samma plats som Påhlsson lämnat två år tidigare. Troligtvis övertogs då dennes verkstad.

Krukmakare Möller fanns med i Kommerskollegiums fabriksberättelser under åren 1867, 1870 och 1871. För 1870 anges arbetspersonalen ha uppgått till två personer, och under de två övriga åren skall han ha haft en person till sin hjälp, vilken troligtvis var sonen Carl. Efter att Möller blivit änkeman 1873 lämnade han troligtvis Gustafsberg, men oklart dock var han därefter kom att vara bosatt. Från slutet av detta årtionde skall han i varje fall ha vistats i Falkenberg och arbetade där under en tid som krukmakare hos Törngrens. Martin Möller avled den 3/7 1891 i Falkenberg och benämndes då som fattighjon.

Stafsinge

Johan Edvard Abrahamsson Öberg föddes den 5/11 1859 i Karl Gustavs socken, vilken vid denna tid ingick i dåvarande Älvsborgs län. Han lämnade föräldrahemmet år 1875 för att flytta till Falkenberg, där han kom i lära hos kakelugnsmakare Sjöberg.

Arvidstorp kring sekelskiftet 1900

Lärlingstiden fortsatte hos Fridlund i Gränna, dit han kom 1880. Som gesäll och med efternamnet Öberg gick resan vidare till Arvika och tjänst hos en kakelugnsmakare i staden. Detta var 1881, och samma år bosatte han sig hos kakelugnsmakare Pauli vid Långvak i Arvika landsförsamling. Redan följande år återvände han till Sjöberg i Falkenberg, men inte heller där blev gesäll Öberg långvarig, för ett år senare fanns han hos kakelugnsmakare Gustafsson vid dennes kakelfabrik i Borås.

Till Stafsinge kom han 1887 och tillsammans med nybliven hustru bosatte sig kakelugnsmakare Öberg vid Arvidstorp nr 3.

Om det bedrevs någon tillverkning eller om arbetet enbart bestod av uppsättning och reparationer av kakelugnar har det inte gått att få någon klarhet i. I varje fall lämnade han tillsammans med hustru och barn Stafsinge för att 1896 flytta till Falkenberg, där familjen blev bosatta på olika platser i staden. Efter att ha blivit änkeman kom Johan Edvard Öberg att som gesäll hamna hos kakelugnsmakare Törngren, och där fanns han sedan tillsammans med sina barn fram till det att han avled den 19/9 1906.

Falkenberg

Tillsammans med Ängelholm torde Falkenberg under vissa tider ha varit den stad i Sverige som haft de flesta verksamma krukmakarverkstäder, i varje fall i jämförelse med invånarantalet. Även när det gäller skrifter som beskriver krukmakarverksamheten så ligger Falkenberg i topp. Den mest utförliga och omfattande av dessa är Ernst Walerius bok ” Pottemakare Krukmakare Kakelugnsmakare i Falkenberg”, vilken utkom 1973. Samme författare har även skrivit några artiklar i ämnet, bland annat då ”De svartglaserade kakelugnarna från Falkenberg”, vilken ingick i Hallands museers årsbok ”Halland” från år 1963, ”Falkenbergskakelugnar II” i Hallands museers årsbok ”Halland” 1967 samt ”Skeppsmotiv på kruk- och kakelmakaregods från Falkenberg” i Varbergs museums årsbok 1967.

I Anders Ljungs skrift ” Ur Falkenbergs Stads historia”, vars andra del utkom 1954, finns ett avsnitt med rubriken ”Krukmakeri”, där denna verksamhet beskrivs tämligen utförligt. Även i skriften ”Tegelbruk i Falkenberg”, som trycktes 1992 och sammanställdes av Roland Bäckström i samarbete med Gerhard Gustafsson och ABF:s Tegelbruksgrupp i Falkenberg, finns ett kortare avsnitt om krukmakeriverksamheten i staden. Martin A Ohlssons artikel ”Om de halländska krukmakarna”, vilken publicerades i Svenska kulturbilder år 1937, behandlar till stor del Falkenbergs krukmakare och då framförallt Törngrens krukmakeri. Detta krukmakeri blev även omskrivet i Ove Ekelunds artikel ”Krukomakaren i Falkenberg, vilken ingick i Statens hantverksinstituts årsbok ”Hantverk och kultur” för år 1944-45. Hallands hembygdsförbund hade i sin årsskrift ”Vår bygd” från 1924 en artikel som handlade om Törngrens krukmakeri, och vars titel var ”Det gamla krukmakeriet i Falkenberg”. Författarens namn var Albert Andersson. Troligtvis har det förekommit fler artiklar om Falkenbergs kruk- och kakelugnsmakare än dessa och dessutom har ett otal tidningsartiklar i dags-, vecko- och månadspress publicerats om detta hantverk och då i huvudsak angående Törngrens krukmakeri.

Återger här uppgifter, vilka hämtats från i första hand Kommerskollegiums fabriksberättelser, angående antal mästare och gesäller som var verksamma i Falkenberg under perioden 1725-1910. Siffra inom parantes anger att en änka förestår verkstaden.

1725: 1 mästare. 1750: 1 mästare, 1 gesäll. 1775: 1 mästare. 1800: 5 mästare, 2 gesäller. 1810: 6 mästare, 2 gesäller. 1820: 7 (1) mästare, 3 gesäller. 1830: 10 mästare, 3 gesäller. 1840: 10 mästare, 5 gesäller. 1850: 8 (2) mästare, 10 gesäller. 1860: 11 (2) mästare, 10 gesäller. 1870: 8 (1) mästare, 11 gesäller. 1880: 3 mästare, 15 gesäller. 1890: 5 mästare, 9 gesäller. 1900: 4 mästare, 2 gesäller. 1910: 3 mästare, 5 gesäller.

I denna dokumentation har uppgifterna om de tre tidigaste krukmakarna tagits från Ernst Walerius skrifter, men i övrigt har mantalslängder och kyrkoarkiv i första hand används som uppgifteslämnare förutom att Walerius även fått bidra med vissa upplysningar angående i varje fall en del av de övriga krukmakarna.

Den tidigaste krukmakaren i Falkenberg kan möjligtvis ha varit Jon Persson Winberg eller som han kallades Johan Påttemakare, vilken skall ha levat under perioden 1650 – 1722. Han är dock den som tidigast har gått att återfinna i några handlingar, och detta från år 1691. Johan Påttemakare, som under en tid utövade stadsfiskalsämbetet i staden, förmodas även ha tillverkat kakel i sin verkstad. Två kakelugnar som finns bevarade på Kulturhistoriska museet i Lund anses vara tillverkad av denne kruk-och kakelugnsmakare.

Uppgifterna om Johan Påttemakare har tagits från Ernst Walerius artikel ”De svartglaserade kakelugnarna från Falkenberg”, men i författarens skrift ”Pottemakare Krukmakare Kakelugnsmakare i Falkenberg” finns denna krukmakare inte medtagen, utan i stället anges där att Johan Jockum Hildner troligtvis var Falkenbergs förste krukmakare. Han skall ha förekommit i skriftliga handlingar för första gången år 1704 då hans dotter föddes. Även denne man kallades Johan Pottemakare, så möjligtvis finns några oklarheter här. I varje fall var Hildner av tyskt ursprung och hans tid i Falkenberg blev nog inte så långvarig, eftersom 1708 är det sista år som han förekom i stadens handlingar.

Päder (Per) Nilsson skall ha varit född i Falkenberg, och uppges där år 1708 ha avlagt borgareden som ”påttemakare”. Inte heller han tycks ha haft någon längre tids vistelse i staden, eftersom han inte har gått att återfinna i Falkenbergs annaler senare än 1711. Endera Hildner eller Nilsson anses av Walerius ha varit mästare till en kakelugn som under senare tid överlämnats till Falkenbergs museum.

I artikel ”De svartglaserade kakelugnarna från Falkenberg” anges att Johan Påttemakares (Jon Persson Winberg) dotter år 1721 gifte sig med krukmakaren Johan Friedrich Rost, vilken samma år avlade borgareden samt vann burskap i Falkenberg. Rost, som även han var av tyskt ursprung, uppges ha blivit född år 1699. (I vigselboken antecknades 1721 en vigsel mellan pottmakaren Johan Fredrik Rostrand och pigan Anna Winberg. Gissningsvis är det då brudgummens namn som blivit försvenskat).

Enligt mantalslängden skall han under 1730-talet tillsammans med hustru och något år även en gesäll, varit bosatt vid tomt nr 64 i Södra Roten. Från 1738 anges dock tomt-/husbeteckningen till nr 68. Troligtvis är det fråga om samma bostad som tidigare. Denna adress anges av Walerius till Storgatan 41. I januari 1742 avled krukmakare Johan Friedrich Rost i en ålder av 42 år.

Kakelplatta som förmodas vara tillverkad

av Jöns Granbeck i Falkenberg.

Foto: Kulturen i Lund.

Pottmakarmästare Jöns Granbeck gifte sig den 28/10 1744 med Petronella Larsdotter, vilken var änka efter krukmakare Rost i hans andra äktenskap. Paret blev dock inte bosatt vid nr 68, utan i stället vid nr 51 i Västra Roten (Storgatan 67) i ett hus som hustrun ärvt efter sin far. Granbeck, som skall ha varit född 1711 i Jönköping, fick sitt mästarbrev utskriven av krukmakarämbetet i Stockholm och sitt burbrev fick han i Falkenberg samma år som han gifte sig, alltså 1744. Eftersom han inte har gått att återfinna i mantalslängderna under tidigare år, så var det möjligtvis då som han slog sig ned i staden. I hushållet kom det under åren att finns en till två gesäller och upp till tre lärgossar samtidigt. Därigenom går det att se att det var en förhållandevis stor verkstad som drevs av denne mästare, och där det tillverkades både lerkärl (hushållsgods) och kakelugnar. Vid Kulturhistoriska museet i Lund finns två kakelugnar som förmodas vara tillverkade av Granbeck.

Inte mindre än sex av hans gesäller kom att bli mästare i Falkenberg, men förutom kruk-och kakelugnsmakeriet drev han även ett jordbruk och var dessutom delägare i stadens laxfiske. Efter det att kruk- och kakelugnsmakare Jöns Granbeck avlidit den 8/3 1783 övertogs verksamheten av änkan i hans tredje äktenskap. Tillsammans med ytterligare några gesäller skötte Jöns Granbecks son i hans andra äktenskap verkstaden åt sin styvmor fram till slutet av 1780-talet. Därefter övertog styvsonen rörelsen.

Peter Granbeck föddes den 14/8 1763 och kom troligtvis tidigt i lära vid sin far verkstad. Som brukligt blev det även några år med gesällvandring, men vid faderns död var han åter i hemstaden. Efter en tid som verksgesäll hos styvmodern övertog han alltså verkstaden omkring 1788 i samband med att han erhållit burskap och avlagt sin borgared. Eftersom konkurrensen var betydligt hårdare inom kruk- och kakelugnsmakerinäringen i Falkenbergs stad vid denna tid, så drev Granbeck J:r inte lika stor rörelse som sin far, men han hade i varje fall mestadels någon eller några gesäller samt lärlingar i sin tjänst vid det som då benämndes nr 51-52.

Några år in på 1800-talet tycks det enligt mantalslängden som att det då blev en ändring av tomtbeteckningarna i staden. Granbecks hemvist angavs då till nr 122-123. (Storgatan 65-67) Den 24/2 1816 avled krukmakarmästare Peter Granbeck, och därefter kom verksamheten att övertas av hans änka som drev den med hjälp av några gesäller, bland annat då Christian Behm och Olaus Nyman. Den sistnämnde övertog verkstaden omkring 1823-24.

Olaus Nyman var född den 21/6 1794 i Ängelholm, och kom tidigt i krukmakarlära i hemstaden. Från omkring 1815 har han i mantals- och husförhörslängder gått att återfinna som gesäll i Falkenberg, och då hos Bengt Anton Törngren, Sjöholm och Peter Granbecks änka. Han fick sitt mästarbrev 1824 och som hjälp i verkstaden vid nr 123 fanns någon gesäll och lärgosse. Efter att krukmakare Olaus (Olof) Nyman avlidit den 21/3 1846 drevs verksamheten vidare av änkan Elisabet (Lisa) med hjälp av bland annat gesällerna Christian Bengtsson och Carl Gustaf Schultz. Den senare gifte sig med änkan Nymans dotter, och kom även att vara verksgesäll vid verkstaden.

Ett fat med en diameter av 61 cm och vilket finns vid Göteborgs stadsmuseum, är även det tillverkad av C G Schultz. På undersidan finns denna text: ”Tillhörigt Elisabeth Nyman. Tillverkat av C.G. Schultz den 24/12 1850”. Schultz lämnade år 1855 både Falkenberg och yrket som krukmakargesäll, för att i stället bli kustvakt i Morup. Enligt Walerius skrift så skall då änkan Nyman ha upphört med verksamheten, och i stället därefter ha hyrt ut verkstaden till gesällen Gudmund Bengtsson.

Bilden ovan: En ”reklamskylt”, alltså ett gulglaserat skyltfat i lergods med en fullriggare (fartyg) som motiv samt texten ” E Nyman 1851” uppges ha blivit tillverkat av verksgesällen tillika svärsonen Schultz. Detta fat finns numera vid Hallands museum. Foto: Ola Bengtsson, Falkenbergs Museum.

I Kommerskollegiums fabriksberättelser finns dock Elisabeth Nyman antecknad med en krukmakeriverksamhet fram till och med 1868. Mestadels hade hon då som arbetsfolk en gesäll, men någon tid var där ytterligare en. Även någon lärgosse fanns stundtals vid verkstaden. Från 1865 fanns gesällen Gudmund Bengtsson kyrkobokförd vid nr 122-123, och det är nog troligt att han hyrt verkstaden sedan tio år tillbaka även fast änkefru Nyman angavs som ägare. Efter att hon avlidit 1869 blev dottern Ingri Bothilda Schultz den som ägde och troligtvis då även hyrde ut verkstaden.

Gudmund Bengtsson skall ha varit född den 25/3 1824 i Tosterups (tidigare Tostarps) socken i dåvarande Kristianstads län. Som lärling kom han 1838 till Ängelholm, och som sådan benämndes han även när han 1846 flyttade till Falkenberg. Där hade han tjänst hos bland annat änkan Nyman och Nils Sahlberg innan han den 8/5 1847 erhöll sitt gesällbrev. Innan han 1850 flyttade till Malmö hanns det även med en tid som gesäll hos Nils Jacob Lundström vid nr 117 och Olof Anton Lundström vid nr 119. Efter ett års bortavaro kom gesäll Gudmund Bengtsson åter till Falkenberg och verkstaden vid nr 117.

Tillsammans med den nyblivna hustrun bosatte sig makarna vid hennes föräldrahem i staden, men från år 1865 skall Bengtsson enligt husförhörslängden ha varit bosatt vid nr 122-123 där han uppges ha hyrt och brukat verkstaden fram till det att han avled den 8/10 1882. Därmed upphörde sannolikt verksamheten vid den verkstad där Jöns Granbeck startade sin rörelse år 1744.

Anders Boderus var född år 1736 i Falkenberg, och från 1752 har han i mantalslängden gått att återfinna som lärling hos Jöns Granbeck. Möjligtvis hade dock lärlingstiden påbörjats några år tidigare. Som gesäll lämnade Boderus staden för att år 1759 bege sig till Göteborg. Fyra år senare fanns han dock åter som gesäll hos Granbeck. Följande år, alltså 1764, ingick han i äktenskap och samma år skall han enligt uppgift ha erhållit burskapsbrev efter utfört mästarprov. Emellertid kom han i kyrkoarkiven att benämnas som gesäll i ytterligare något år när han tillsammans med hustrun var bosatt vid tomt/gård nr 67.

Bröllopsfat från mitten av 1700-talet.

Foto: Viveca Ohlsson, Kulturhistoriska museet i Lund.

Från och med 1766 har dock titeln blivit pottmakare eller krukmakarmästare. Någon gesäll eller lärling har inte funnits antecknad som inneboende hos makarnas, så troligtvis arbetade Boderus ensam i sin verkstad. Om denna verkstad fanns belägen i anslutning till bostaden eller på annan plats i staden har det inte gått att få någon klarhet i. Kanske att den fanns vid nr 57. Där var makarna tillsammans med två söner i varje fall bosatta år 1772 enligt husförhörslängden. Nr 67 anges detta år som öde.

Den 29/10 1773 avled krukmakare Anders Boderus, och det är osäkert om änkan fortsatte verksamheten efter detta. Troligtvis behöll hon rättigheten att bedriva krukmakeriverksamhet eftersom gesällen Nils Lundström gifte sig med henne år 1775 och därefter drev en krukmakerirörelse vid nr 57.

Nils Lundström skall ha blivit född 1747 i Stafsinge, men då med efternamnet Hansson. Han var i lära hos Jöns Granbeck under perioden 1760 – 1767. Som gesäll, men då med efternamnet Lundström, fortsatte han att arbeta vid denna verkstad fram till omkring 1770. Efter att han ingått i äktenskap med änkan Boderus, så avlade han borgareden den 4/4 1776. Makarna kom därefter att vara bosatta vid tomt nr 57 (Storgatan 55). Där drev Nils Lundström även sin verkstad, vid vilken han möjligtvis hade hjälp av brodern Olof innan denne startade upp egen verkstad vid nr 55. I hushållet fanns det mestadels någon lärgosse, och även enstaka år någon gesäll. Sonen Andreas (Anders) kom efterhand i lära hos sin far, och när kruk- och kakelugnsmakare Nils Lundström avled den 26/5 1803 så övertog sonen rörelsen.

Andreas Lundström föddes den 4/10 1776. I mantalslängden skevs han som gesäll från och med 1798 och troligtvis erhölls mästare-titeln i samband med övertagandet av verkstaden vid nr 57. Hos familjen kom det att finnas någon gesäll och lärling som inneboende men från och med år 1808 anges Andreas Lundström enligt mantalslängden ha varit bosatt vid ”Stadens slut” tillsammans med hustru och barn. Året därpå har det kommit in nya tomt- och fastighetsbeteckningar i dessa mantalslängder och Lundströms bostad anges då finnas vid nr 32 i Första roten. Vid den fastighet som tidigare benämndes nr 57 och som vid denna tid fått beteckningen nr 117 i Fjärde roten hade i stället kruk- och kakelugnsmakare Johan Sjöholm bosatt sig. Från omkring 1811 fanns familjen Lundström inskriven i mantalslängden vid den adress där farbrodern Olof Lundström förut varit bosatt. Tidigare benämndes denna tomt/fastighet som nr 55, men detta hade då ändrats till nr 119 (Storgatan 59). Möjligtvis hade verkstaden där använts av Andreas Lundström även när han var bosatt vid nr 32. Som lärling fanns där under en tid bland annat kusinen Lars Anton Lundström, vilken antecknas som gesäll från och med 1817.

Två år senare antecknas Lars Anton som kakelugnsmakare vid nr 119, alltså vid den adress där hans far Olof tidigare var verksam. Andreas flyttade i stället tillbaka till nr 117 där fadern Nils hade haft sin verksamhet. Hos familjen fanns då en gesäll och en lärling som inneboende. Förmodligen kom även sönerna efterhand i arbete vid verkstaden, och i varje fall Nils och Gustaf blev så småningom kakelugnsmakare. Några år innan kruk- och kakelugnsmakare Andreas Lundström avled den 21/3 1833 så hade sonen Nils Jakob övertagit verksamheten.

Nils Jacob Lundström föddes den 31/5 1804 i Falkenberg och kom tidigt i lära hos sin far vars rörelse han övertog omkring 1830. Innan dess hade han förvärvat den del av nr 117 som fadern och farfadern tidigare ägt. Av husförhörslängden att döma så passerade en hel del gesäller och lärlingar genom verkstadens dörrar under åren, och periodvis kunde där finnas några stycken av varje. Kruk- och kakelugnsmakare Nils Jacob Lundström avled den 10/12 1850, och därefter kom änkan att driva rörelsen med hjälp av några gesäller och lärlingar.

Sonen Anders Niclas Lundström, vilken var född den 17/11 1828, kom som brukligt tidigt i lära hos sin far. Husförhörslängdens uppgifter tyder på att han blev gesäll 1852 och mästare två år senare. Enligt Kommerskollegiums fabriksberättelser var det dock hans mor som stod för verkstaden i varje fall fram till 1856. Därefter fanns både mor och son antecknade som rörelseidkare under de följande tio åren. Efter detta är det Anders Nicklas namn som förekommer i dessa fabriksberättelser fram till och med 1874 och då mestadels med en eller två personer i sin tjänst. I Ernst Walerius skrift anges att det inte var förrän 1870 som sonen övertog rörelsen.

Walerius skrift berättar vidare att ägarskapet till fastigheten vid nr 117 lämnade familjen Lundström år 1874, och året därpå skall Anders Niclas Lundström enligt husförhörslängd ha flyttat till nr 70 där han kom i tjänst som gesäll hos kakelugnsmakare Fritjof Sjöberg. Därefter var han i tjänst hos Gudmund Bengtsson, Anders Bernhard Jansson och slutligen Johan Birger Åsberg innan han avled den 23/12 1881. Innan det blir en fortsättning av redogörelsen över verksamheten vid nr 117 så skall det berättas något om Nils Jacob Lundströms bror Gustaf.

Johan Gustaf Lundström föddes den 24/2 1809 och kom att få lära sig kruk- och kakelugnsmakar-yrket i sin fars verkstad. Som lärling flyttade han 1832 till sin farbror Lars Anton Lundström vid nr 119 och därefter blev det en tid hos B A Törngren innan han återvände till nr 117. I samband med att han blev gesäll 1835 skall han enligt kyrkoarkivet flyttat till ”obest. ort”, men återvände till hemstaden samma år, och då ifrån Kvidinge. I Falkenberg kom han då att återfinnas hos Peter Stenberg, men efter att ha erhållit burskap år 1837 flyttade han samma år tillsammans med nybliven hustru till hennes föräldrahem vid nr 104-105 (Storgatan 64). Vid nr 105 blev därefter en kruk- och kakelugnsmakarverkstad uppförd.

I hushållet kom det från första stund att ingå en lärgosse i hushållet och efter ett antal år fanns där även en gesäll. Kommerskollegiums fabriksberättelser redovisar mestadels en gesäll eller lärling vid verkstaden under 1850-talet, medan det vid följande årtionde var mer vanligt med en av vardera under samma år. Efter att ha blivit änkeman 1849 gifte krukmakare Gustaf Lundström om sig året därpå, och flyttade då till hustruns föräldrahem vid nr 96 (S:t Lars kyrkogata 16) och även där skall en verkstad ha blivit uppbyggd. Detta äktenskap blev inte långvarigt för bara några år senare var han åter igen änkeman. Det tredje äktenskapen ingicks 1856 och även denna gång blev det en flytt till hustruns fastighet, vilken fanns vid nr 89. Där blev dock ingen verkstad uppförd, utan den vid nr 96 användes fortsättningsvis. Kruk- och kakelugnsmakare Gustaf Lundström avled den 22/5 1871. Verkstaden vid nr 117 hade drivits av släkten Lundström från omkring 1775 och fram till 1874, alltså i cirka hundra år. Emellertid hade det varit ett uppehåll med Lundströms i verkstaden under den period då Johan Sjöström drev verksamhet där.

Enligt Falkenbergs stads husförhörslängd skall Johan Emanuel Sjöholm ha varit född den 1/11 1176 i Döderhults socken, Kalmar län. Emellertid har det inte gått att hitta någon med dessa båda förnamn i denna sockens födelsebok under detta och intilliggande år. Inte heller har det gått att hitta honom som lärling vid någon kruk- eller kakelugnsmakarverkstad i detta område. Däremot finns i Walerius skrift uppgiften att han enligt flyttningsbetyg kom inflyttande som gesäll till Varberg år 1803, och då närmast från Björneborg i Finland. Två år senare fortsatte gesällvandringen till Falkenberg och Jöns Granbecks verkstad. I mantalslängden för år 1808 fanns han dock som pottemakare bosatt vid nr 57 (nr 117, Storgatan 55) tillsammans med sin hustru. Under de följande åren fanns det en till två gesäller samt även någon lärgosse i hushållet. Från omkring 1815 bosatte sig Sjöholms i stället i en egen fastighet vid nr 86. Mer om detta senare.

Svartglaserad kaffekanna 1850, Johan Birger Åsberg i Falkenberg. Bildkälla: Hallands kulturhistoriska museum.

Efter att fastigheten vid nr 117 inte längre fanns i familjen Lundströms ägo kom verkstaden där från och med 1876 under de tre följande åren att arrenderas av Johan Birger Åsberg, vilken var född den 17/8 1825 i Varberg. Efter några år som lärling hos änkan Wennerlund i hemstaden flyttade han enligt flyttlängden år 1847 som gesäll till Göteborg. 1849 kom han så till Mariestad varifrån han året därpå återvände till Varberg. Efter att under två år varit kyrkobokförd hemma hos sina föräldrar bosatte sig gesäll Åsberg år 1852 hos änkan Lundström vid nr 119 i Falkenberg.

I husförhörslängden antecknades han två år senare som kakelugnsmakarmästare och bosatt vid nr 96. Från 1858 var adressen nr 94 och följande år nr 71 för att året därpå bli nr 120. Där blev han sedan kyrkobokförd tillsammans med hustru och barn fram till 1861 då han i stället ensam kom att återfinnas vid nr 1. Där fanns han sedan kvar till 1879 då han angavs som hyresgäst vid nr 126 tillsammans med hustru och ett betydande antal barn samt även gesällerna Silfverstrand och A N Lundström. Där avled kakelugnsmakare Johan Birger Åsberg den 21/7 1886. Walerius omtalar i sin skrift att Åsberg från 1855 hyrde den verkstad som Zetterström tidigare använt vid nr 94 och till sin hjälp skall han under några år ha haft en gesäll.

I Kommerskollegiums fabriksberättelser återfinns han från och med 1854 och då med en lärling i sin tjänst under något enstaka år. Vidare i Walerius skrift så berättas att kakelugnsmakarmästare Åsberg från 1865 hyrde en verkstad på Boslätt (Varbergsvägen 5). Denna adress bör vara den tidigare nr 1. Under perioden 1876 -1879 skall han så ha hyrt den verkstad som tidigare ägts av Lundströms vid nr 117 (Storgatan 55). Trots titeln kakelugnsmakare så uppges den huvudsakliga tillverkningen ha bestått av svartglaserat hushållsgods. I Kommerskollegiums fabriksberättelser angavs arbetspersonalen från och med 1865 enbart som ”arbetare”, och mestadels fanns det en sådan antecknad hos Åsberg så länge som han förekom i dessa fabriksberättelser, alltså till och med 1883.

Nästa person att bruka kruk- och kakelugnsmakarverkstaden vid nr 117 var Carl Johan Paulus Möller som från omkring 1880 hyrde in sig där. Han var född den 25/1 1843 i Halmstad. Fadern var krukmakargesällen Martin Möller och farfadern krukmakare Olof Möller i Halmstad. Tillsammans med föräldrar och syskon flyttade Carl Möller år 1865 till Veinge socken, där fadern kom att driva ett krukmakeri. Efter att förmodligen varit i arbete vid denna verkstad flyttade han 1871 som gesäll till Falkenberg och Hans Severin Törngrens verkstad. Två år senare skall han enligt husförhörslängden som hyresgäst blivit bosatt vid nr 112 tillsammans med nybliven hustru och efterhand även barn. Senare kom familjen att vara kyrkobokförd på några olika adresser i staden, och när krukmakare Carl Johan Paulus Möller avled den 28/2 1893 på grund av kronisk blyförgiftning så var de bosatta vid Sanddynorna.

Möller fanns från och med 1885 inskriven i Kommerskollegiums fabriksberättelser och från och med 1887 antecknades även en arbetare i hans tjänst. I Walerius skrift berättas att han under perioden 1875-1880 hyrde en verkstad vid nr 113 och därefter efterträdde han Åsberg som hyresgäst av verkstaden vid nr 117. Dessutom omtalas att det i verkstaden tillverkades mestadels lerkärl, alltså hushålls- och prydnadsgods samt naturligtvis lergökar. Sonen Carl Axel berättade i en tidningsartikel från Halland Nyheter den 27/4 1959 en del om sitt liv som krukmakare i Borås, men även något om faderns verksamhet i Falkenberg. Bland annat sägs där att verkstaden vid nr 117 (Storgatan 55) drevs av C J P Möller från omkring 1885 och att efter dennes död 1893 så drev änkan verksamheten under en kort period, men överlät den efter några månader till Elof Hindström.

Elof Victor Hindström var född den 30/1 1859 i Ulricehamn. Fadern hade där en kakelugnsmakarverkstad, och även om denne avled redan när Elof var omkring åtta år så kom han troligtvis i lära vid verkstaden några år senare. Som gesäll flyttade Elof Hindström år 1881 till Vänersborg för att året därpå bege sig till Halland och kakelugnsmakare Cedergrens verkstad i Träslöv. Därifrån kom han 1885 till Falkenberg och bosatte sig till att börja med vid ”Westra Gärdet”, men efter att ha bildat familj kom de efter några år att återfinnas på några andra platser i staden innan de återigen fanns vid ”Westra Gärdet”, och då som hyresgäster i ”Goodtemplarhuset”. Från 1897 kom de dock att kunna bo i en egen fastighet vid nr 124 B (Storgatan 69 b). Där avled Elof Victor Hindström den 23/7 1934. Två av sönerna, Sigfrid och Ernst, kom även de att bli kakelugnsmakare.

Carl Axel Sigfrid Hindström föddes den 16/9 1886 i Falkenberg och fick som brukligt tidigt gå i lära hos sin far. I samband med att han gifte sig år 1913 lämnade han föräldrahemmet och blev tillsammans med hustrun bosatt på annan adress i staden. Tre år senare hyrde kakelugnsmakare Sigfrid Hindström med maka en bostad vid Holgerslyckan och i området fanns Frithiof Sjöbergs tidigare verkstad, vilken skall ha blivit hyrd av Hindström J:r. Makarna kom senare att vara bosatta vid Norrtullsgatan 21 och slutligen Nygatan 41. Sigfrid Hindström avled den 30/5 1935, men då med titeln hälsovårdstillsyningsman.

Till vänster bakom häst och vagn ligger Hindström / Sjöbergs Kakelugnsmakeri. Skylten kan anas bakom trädets bladverk.

Även Ernst Gottfrid Hindström, som var född den 7/9 1888, fick troligtvis sin utbildning av fadern. I församlingsboken var han, förutom några år på annan adress i staden, kyrkobokförd i föräldrahemmet i varje fall så länge som dessa böcker har varit tillgängliga, det vill säga till och med 1942. Ernst Hindström skall ha funnits livet fram till 1971. Eftersom kyrkoarkivet (husförhörslängd, församlingsbok, etc.) inte ger några vidare upplysningar om Hindströms yrkesverksamhet, har även Ernst Walerius här fått bidra med kompletterande upplysningar. Elof Hindström uppges under sin första tid i Falkenberg ha arbetat som kakelugnsmakare hos Gustaf Stenberg och 1893 övertog han verkstaden vid nr 117 (Storgatan 55) av Carl Möllers änka. Denna drev han sedan till slutet av 1800-talet, och därmed torde kruk- och kakelugnsmakarverksamheten som påbörjades vid denna adress i början av 1770-talet ha upphört.

Hindström återvände därefter till Stenberg, men omkring 1903 fick han tjänst hos Frithiof Sjöberg vid Sandgatan 5. Sonen, Sigfrid Hindström skall ha arrenderat denna verkstad tio år senare, och då kom Elof Hindström att få arbeta åt sin son i stället. Detsamma gjorde han även när sonen 1925 flyttade till en ny verkstad vid Varbergsvägen 28. Denna verkstad kom dock att drivas i endast tre år. Elof Hindström blev då troligtvis pensionär, och Sigfrid Hindström tillträdde en nyinrättad tjänst som hälsovårdsinspektör. Både far och son ägnade sig enbart åt kakelugnsmakeriverksamhet och tillverkning av kakelugnar. Sigfrid Hindström, som enligt Walerius även under en tid fick sin utbildning i Helsingborg, skall med hjälp av återfunna kakelmatriser ha tillverkad svartglaserade barockkakelugnar liknande de som tillverkades i Falkenberg under början av 1700-talet.

Ernst Hindström specialiserade sig på att sätta upp ugnar ute hos kunderna. Han skall ha blivit utlärd i Göteborg 1908, och i denna stad kom han sedan att arbeta under en hel del år. Som Falkenbergs siste kakelugnsmakare (-sättare) kom han att sätta upp ett stort antal kakelugnar i och omkring staden.

Åter till 1700-talet, och då träffar man på Olof Lundström, vilken skall ha blivit född 1751 i Stafsinge socken, men då, liksom sin bror Nils Lundström, med efternamnet Hansson. Likaledes som sin bror så kom även Olof i lära hos Jöns Granbeck. Lärotiden varade under perioden 1763-1771, och därefter arbetade han även som gesäll vid verkstaden under några år. Från år 1779 fanns han i mantalslängden inskriven vid tomt nr 55 (Storgatan 59), vilken tidigare varit öde. Samma år avlade han sin borgared och byggde upp boningshus och verkstad på sin tomt. Tre år senare fick Lundström och hans nyblivna hustru under några år sällskap i hushållet av en lärgosse, men mestadels var det inget arbetsfolk boende hos makarna.

Enligt Walerius så skall Lundström år 1806 ha byggt upp en ny verkstad vid närliggande nr 199 (Södergatan 1 B), men bostaden fanns då fortfarande vid nr 55 som vid denna tid fick beteckningen nr 119. Kruk- och kakelugnsmakare Olof Lundström avled den 4/9 1810. Året därpå blev brorsonen Andreas Lundström bosatt och delägare till fastigheten vid nr 119 samt den närliggande verkstaden. (I mantalslängden finns han dock inte antecknad vid nr 119 förrän år 1813). Denna verkstad drev han sedan till omkring 1819 då han återvände till den fastighet som hans far Nils Lundström byggt upp vid nr 117.

Olof Lundströms son Lars Anton Lundström föddes den 30/11 1792 och han var under en tid lärling hos sin kusin Andreas. Gesäll blev han 1817, och två år senare skrevs han som kakelugnsmakare vid nr 119. Förutom hustru och barn fanns det under åren både gesäller och lärgossar i hushållet. Eftersom Lars Anton Lundström var sjuklig så skall rörelsen år 1836 ha övertagits av hustrun, vilken drev den med hjälp av sonen Olof Anton, som detta år blivit gesäll. Efter att maken avlidit den 8/2 1842 fortsatte änkan med verksamheten tillsammans med sonen. I samband med den stora branden i Falkenberg år 1845 drabbades även änkan Lundström av denna, men året därpå hade både boningshus och verkstad blivit återuppbyggda. Detta år övertog också Olof Anton verksamheten av sin mor.

Olof Anton Lundström föddes den 16/2 1819 och kom tidigt i lära vid faderns verkstad. Sitt gesällprov skall han ha avlagt i Halmstad år 1836, och mästare blev han i Falkenberg tio år senare. Under den korta tid som han fick vara verksam som kruk- och kakelugnsmakare, så drev han en tämligen stor rörelse. Året efter övertagandet hade han tre gesäller och en lärling i sin tjänst. Olof Anton Lundström avled dock redan den 27/9 1848 i en ålder av 29 år. Enligt Walerius skrift, så sålde änkan därefter både bostadsfastigheten vid nr 119 samt verkstaden vid nr 199 till gesällen Lars Peter Andersson Bergström, och därmed hade ett sjuttio-årigt ägande i samma släkt tagit sitt slut. I Kommerskollegiums fabriksberättelser antecknades dock O A Lundströms änka som ägare till rörelsen fram till och med 1853. Något år hade hon då två gesäller och två lärlingar i sin tjänst.

Lars Peter Bergström var född den 19/11 1820 i Våthults socken i Jönköpings län, men då med efternamnet Andersson. Vid sju-åtta års ålder flyttade han tillsammans med föräldrar och syskon till Sandviks socken i samma län. Från det närliggande Burseryd kom han 1837 som lärling till Lars Anton Lundström i Falkenberg. Som gesäll och då med efternamnet Bergström flyttade han 1846 till Varberg, men återvände samma år till Falkenberg och Lundströms vid nr 119. Omkring 1848 skall han så enligt Walerius (och O A Lundströms arvsskifte) ha köpt bostadsfastighet och verkstad av Olof Anton Lundströms änka, vilken var faster till hans hustru. Emellertid titulerades han vid denna tid som krukmakargesäll, och som sådan flyttade han 1853 till krukmakaränkan Elisabeth Nyman vid nr 122-123. Därefter kom krukmakargesällen Lars Peter Bergström att vara bosatt på olika adresser i staden tillsammans med hustru och barn. När han avled den 27/5 1874 var familjen bosatt vid nr 76 och då hade Bergström även fått titeln väktare.

Lars Peter Bergströms svåger Johan Aron Beckman var från 1854 bosatt vid nr 119 tillsammans med sin hustru, och hade då fått titeln kakelmakaremästare. Han var född den 17/10 1830 i Falkenberg och från 1848 fanns han som lärling bosatt hos sin fars kusin N J Lundström vid nr 117. Två år senare hade han i stället kommit till Olof Anton Lundström vid nr 119. Här fick han så sin faster som matmor. Efter ytterligare två år kom han åter till nr 117, för att året därpå bli bosatt hos änkan Nyman vid nr 122-123. År 1854 skall han ha köpt kakelugnsmakarverkstaden vid tomt nr 199 (Södergatan 1B) och blev då även bosatt vid nr 119 (Storgatan 59) tillsammans med hustru och barn. Kakelugnsmakare Johan Aron Beckman fick dock ingen lång tid som mästare, utan han avled redan den 26/4 1857. Enligt Kommerskollegiums fabriksberättelser hade Beckman till exempel år 1856 till sin hjälp i verkstaden detta år en gesäll och två lärlingar. Dessa fabriksberättelser anger därefter änkan som ägare till rörelsen fram till 1860, och då har hon under åren haft en gesäll i sin tjänst.

Denna gesäll torde ha varit Gustaf Adolf Bylin, vilken flyttade in vid nr 119 år 1858, och året därpå ingick han i äktenskap med änkan Beckman. Han föddes den 30/6 1827 i Falkenberg, och kom enligt husförhörslängden att som tioåring bli bosatt hos kakelugnsmakare Sjöholm. Där torde han omedelbart ha fått börja på att lära sig yrket. År 1845 lämnade han dock Falkenberg för att i stället arbeta som dräng i Tölö socken strax norr om Kungsbacka. Året därpå fick han tjänst hos kakelugnsmakare Hellsund i Varberg, men som gesäll flyttade han 1848 vidare till något som i flyttlängden benämndes som ”obest. ort”. Två år senare kom han i varje fall till Hjobergs verkstad i Uddevalla, och då närmast från Göteborg. Åter till Hellsund i Varberg gick resan 1852, och två år senare vidare till en kruk- och kakelugnsmakarverkstad i Sikhall, Gestads socken i Dalsland.

Åter till Falkenberg kom Bylin år 1858 och fick då tjänst hos Beckmans änka vid nr 119. Som tidigare nämnts så blev det giftermål mellan de två året därpå och från 1860 anges Bylin som mästare. Verkstaden vid den närliggande tomten nr 199 hade han då övertagit av sin nyblivna hustru. Från och med detta år och fram till och med 1879 fanns han antecknad i Kommerskollegiums fabriksberättelser, och då mestadels med två eller tre personer i sin tjänst. År 1879 lämnade också kakelugnsmakare Gustaf Adolf Bylin staden för att tillsammans med sin hustru bosätta sig i närliggande Morups socken. Där benämndes han under en tid som lanthandlare, men när han avled den 14/8 1893 kallades han för backstugeägare.

Samma år som Bylin lämnade Falkenberg, så sålde han verkstaden med brännugn vid nr 199 till krukmakare Anders Bernhard Edvard Jansson, vilken var född den 19/3 1846 i Falkenberg. Han blev 1863 som lärling bosatt hos Gustaf Lundström vid nr 89, men eftersom föräldrahemmet fanns i närområdet så kan han ha kommit i lära några år tidigare. Gesäll blev han 1866, och därefter arbetade han som sådan hos Lundström i ytterligare tre år. Enligt Walerius skall han sedan haft tjänst hos bröderna Stenberg under fyra år, och därefter flyttat över till Gustaf Adolf Bylin. Under dessa år var Jansson enligt husförhörslängden bosatt på annan plats i staden tillsammans med nybildad familj. Från och med 1879 återfanns de dock vid nr 119.

Under hela 1880-talet fanns det i Kommerskollegiums fabriksberättelser mestadels antecknat två personer i arbete vid Janssons verkstad, och då bland annat gesällerna Lundström och Silfverstrand under detta årtiondes första år. Anders Janssons tillverkning bestod av så kallad krukmakargods, bland annat då olika sorters hushållskärl som krukor, fat och skålar. Efterhand kom även sonen Axel att få lära sig yrket och övertog verkstaden år 1919. Krukmakare Anders Jansson avled den 8/10 1928.

Axel Leonard Jansson föddes den 27/1 1876 i Falkenberg, och fick tidigt lära sig yrket i verkstaden vid nr 199 (Södergatan 1 B). Efter några års arbete hos sin far provade han på andra yrken, och 1907 lämnade han Sverige och flyttade till Canada. Omkring 1918-19 återvände han till Falkenberg och tog över verkstaden efter sin far. Efter en tid startade han tillsammans med Hans Törngren ett bolag för tillverkning av blomkrukor, men eftersom förtjänsten inte blev den väntade så upphörde samarbetet efter några år. Knut Hallsten och hans bror Gustav var under en tid anställda hos Axel Jansson, vilken dock övergav yrket för att i stället bli bagare. När nedläggningen av krukmakeriet skedde finns det olika uppgifter om. I Walerius skrift anges årtalet till 1931, men i en artikel i skriften ”Krukmakare och kakelugnsmakare” av Tom Möller, där Axel Jansson berättar något om sitt liv, omtalas att han var i verksamhet som krukmakare ännu 1943. Tjugo år senare, alltså 1963, skall han i varje fall ha slutat sina dagar. Verkstaden vid Södergatan, som 1806 ersatte Lundströms gamla verkstad vid nr 119, skall ha blivit riven så sent som 1968.

Vid ännu en återblick till 1700-talet, så påträffas en krukmakare Peter Falk (Falck) vid det som då benämndes nr 100 (Varbergsvägen 1). Peter Nilsson Falk föddes år 1752 i Falkenberg och efter faderns död skall han och modern enligt Walerius skrift ha flyttat till Varberg omkring 1760. Där kom han då i krukmakarlära, och det var förmodligen där som han avlade sitt gesällprov den 24/8 1778. I 1779-års mantalslängden fanns han dock antecknad som gesäll hos Jöns Granbeck i Falkenberg, och där fanns han även under följande år. Mantalslängden från 1783 har sedan placerat honom som krukmakare vid nr 100, där han därefter fanns bosatt tillsammans med nybliven hustru, och sedermera även barn. Walerius berättar i sin skrift att Falk den 7/6 1783 uppvisade sitt mästarbrev efter att något tidigare som mästarstycke tillverkat en kakelugn. Däremot skulle det dröja till 1791 innan han avlade sin borgared.

Mantals- och husförhörslängderna visar att det var sällsynt med gesäller eller lärlingar i Falks hushåll, men omkring 1787-88 fanns i varje fall gesäll Hans Törngren bosatt där. Även om det troligtvis var ett antal år tidigare som det gjordes en omnumrering av hus och tomter i Falkenberg, så är det från 1809 detta har skett i mantalslängderna. Därefter återfanns i varje fall pottmakare Falk med familj inskrivna vid nr 2 (Varbergsvägen 1). I husförhörslängden anges att han var fattig och svag till sinnet, så möjligtvis var det inte så stor verksamhet i krukmakeriet under 1800-talets första årtionden. Kruk- och kakelugnsmakare Peter Falk avled den 20/12 1822 och därefter skall änkan ha drivit rörelsen vidare till och med år 1825.

Kanske är det så att Törngrens är Sveriges mest kända hantverkarsläkt, om inte, så torde de i varje fall vara den familj som blivit mest känd och omskriven bland landets kruk- och kakelugnsmakare. Det hela började med Hans Törngren, som skall ha blivit född år 1754 i Töringe by, Vinbergs socken, men då med efternamnet Olofsson. I 1770-års husförhörslängd antecknades Hans Olofsson som lärgosse hos krukmakare Jöns Granbeck och fanns kvar där som sådan fram till 1778 då han blev gesäll. Även därefter blev han kvar vid verkstaden under några år, men 1787 arbetade gesäll Törngren i stället hos Nils Lundström. Det blev även en kort period hos krukmakare Falk innan han den 1/5 1789 erhöll sitt mästarbrev efter att ha tillverkat och satt upp en godkänd kakelugn. Året därpå fanns han tillsammans med nybliven hustru inskriven vid den tidigare ödetomten nr 34 (Krukmakaregatan 4), vilken inköpts något år tidigare.

Under de första åren verkar det som att Törngren arbetade ensam i sin verkstad, i varje fall fanns det, enligt mantalslängden, inget arbetsfolk inneboende hos makarna förrän 1793. Åren runt sekelskiftet var det emellertid en lärgosse som bodde tillsammans med familjen, som då hade utökats med de två sönerna Bengt Anton och Sven. Någon tid senare fanns det återigen en gesäll där under några år. Senare var det troligtvis de båda sönerna som utgjorde arbetsstyrkan i verkstaden vid nr 34, vars beteckning ändrades till nr 100 i början av 1800-talet. Efter att äldsta sonen Bengt Anton lämnat föräldrahemmet under 1810-talets sista år, så tillkom det någon gesäll och lärling i hushållet. Kruk- och kakelugnsmakare Hans Törngren avled den 1/7 1822, och därefter övertog sonen Sven rörelsen vid nr 100 (Krukmakaregatan 4).

Återkommer med mer angående Törngrenarna vid denna verkstad senare, men följer först Bengt Anton Törngren till hans nya hem vid nr 77 (Hallanäsgatan 1-3). Han var född den 26/2 1792, och kom gissningsvis redan vid 10–12-års ålder i arbete hos sin far. I Walerius skrift berättas att han genom giftermål år 1815 blev ägare av fastighet och tomt vid nr 77, och att där då även byggdes upp en verkstad med brännugn. Det var dock först den 7/6 1821 som han fick sitt mästarbrev undertecknad. Detta skedde i Halmstad, eftersom Falkenbergs kruk- och kakelugnsmakare vid denna tid tillhörde detta ämbete. I mantalslängden fanns Bengt Anton Törngren tillsammans med nybildad familj antecknad vid nr 77 från och med år 1816. Två år senare ingick även gesällen Olaus Nyman i hushållet och efter ytterligare något år tillkom också en lärling.

Vid en bränning 1826 var olyckan framme varvid inte bara den egna fastigheten blev nedbränd, utan ytterligare sju fastighetsägare i staden drabbades av samma öde, däribland kakelugnsmakare Sjöholms bostadshus. Inom kort var Törngrens bostadshus och verkstad återuppbyggda, dock med ett större avstånd mellan de båda byggnaderna denna gång. Även 1843 kom elden lös, men då var det enbart verkstaden som drabbades.

Törngrens Krukmakeri i Falkenberg. Foto: Lennart Lundborg, Hallands Konstmuseum.

En hel del gesäller passerade genom verkstaden under åren, bland annat Nils Sahlberg, Gustaf Lundström och Christian Bengtsson. Mestadels antecknades i Kommerskollegiums fabriksberättelser en till två gesäller samt lika många lärlingar vid verkstaden under åren. Falkenberg hade eget kruk- och kakelugnsmakarämbete en mycket kort period, nämligen 1841-1847, och under dessa år var Bengt Anton Törngren dess ålderman. Han avled den 2/11 1853 och därefter drev änkan verksamheten vidare i ytterligare omkring tio år och då med hjälp av en till två gesäller samt lärling. Fram till att hon avled 1865 så var sonen Carl Anton verksgesäll vid verkstaden. I Bengt Anton Törngrens bouppteckning fanns som tillgång bland annat en kakelugnsmakarverkstad vid tomt nr 54.

Carl Anton Törngren kom till världen den 13/6 1818 och fick som brukligt tidigt komma i lära vid sin fars verkstad. Där blev han också gesäll några år in på 1840-talet. Efter faderns död förestod han som verksgesäll verkstaden åt sin mor så länge hon var i livet och därefter övertog han verksamheten. I Kommerskollegiums fabriksberättelser fanns han emellertid antecknad som ägare från och med 1863 och detta år skall han ha haft en gesäll och en lärling i sin tjänst. Mestadels anger fabriksberättelserna dock en arbetsstyrka bestående av en person förutom Törngren själv. Kakelugnsmakare Carl Anton Törngren avled den 21/12 1870 och därmed torde verksamheten i denna verkstad ha upphört.

Ett Törngrens-fat där koboltglasyren runnit ut.

Bildkälla: Hallands kulturhistoriska museum.

Åter så till verkstaden vid nr 100 (Krukmakaregatan 4) där yngste sonen Sven övertog rörelsen efter att fadern Hans Törngren avlidit 1822. Sven Törngren var född den 18/11 1796 och liksom hantverkarsöner i allmänhet kom han troligtvis tidigt i arbete vid faderns verkstad. Han skall ha blivit gesäll 1820, och fick sitt mästarbrev året därpå.

Som gesäll respektive lärling fanns under de första åren Peter Gustaf Stenberg och Nils Sahlberg bosatta hos familjen Törngren. Det blev efterhand ett stort antal gesäller och lärlingar som passerade genom verkstaden under åren, bland annat då sönerna Hans och Johannes. Från 1850-talet var det enligt Kommerskollegiums fabriksberättelser inte så sällsynt med upp till fyra gesäller och någon lärling i verkstaden samtidigt. Kruk- och kakelugnsmakare Sven Törngren avled den 26/5 1862 och året därpå övertog sönerna Hans Severin och Johannes Bernt gård nr 100.

Hans Severin Törngren var född den 2/9 1822 och Johannes Bernt Törngren den 16/4 1831. De kom båda i lära vid sin fars verkstad, där Hans blev gesäll 1844 och Johannes 1852.

De båda bröderna drev efter faderns död rörelsen tillsamman, men i Kommerskollegiums fabriksberättelser var det Hans Severin, vilken fick sitt mästarbrev den 24/8 1863, som stod som ägare. I dessa fabriksberättelser upptas arbetspersonalen vid verkstaden mestadels under åren till mellan fyra och fem personer, men något år anges det till och med ha funnits sex stycken där samtidigt. Kakelugnsmakargesäll Johannes Bernt Törngren avled den 19/7 1874 och därefter blev brodern ensam ägare till verksamheten. På grund av yrkessjukdomen blyförgiftning lämnade Hans Severin Törngren år 1888 över rörelsen till sonen Carl Leonard, och kom därefter att som förlamad få tillbringa sina dagar sittande i en stol fram till det att han avled den 26/8 1900.

Carl Leonard Törngren föddes den 27/9 1852 och kom i arbete vid faderns verkstad i unga år. Från 1888 fick han så ta över verkstaden vid Krukmakaregatan 4. Mestadels hade han hjälp av två anställda i tillverkningen och där fanns under lång tid trotjänarna och gesällerna Malkolm Silfverstrand och Edvin Larsson.

Lergök tillverkad av Edvin Larsson. Foto:

Viveca Ohlsson Kulturhistoriska museet i Lund

Den senare skall ha varit verksam hos olika generationer Törngren under mer än sextio år. Kruk- och kakelugnsmakare Carl Leonard Törngren avled den 29/6 1924, men redan omkring 1910 övertog sonen Hans rörelsen.

Hans Axel Leonard Törngren föddes den 1/10 1885 och även han kom som brukligt i lära vid sin fars verkstad, vilken alltså övertogs 1909-10. Vid denna tid tillverkades fortfarande kakelugnar vid Törngrens verkstad, men det började då dra ihop sig till ett slut på denna epok. Under 1920-talet bedrev Hans Törngren i kompanjonskap med Axel Jansson en fabriksmässig tillverkning av blomkrukor, vilket dock upphörde omkring 1930. I verkstaden utfördes fortfarande det traditionella krukmakeriarbetet av gesällerna Malkolm Silfverstrand och Edvin Larsson. Den förre kruk- och kakelugnsmakaren Hans Törngren avled den 23/4 1941.

Under 1930-talet blev så den äldste sonen Sven (1909-1969) verksam i krukmakeriet och detsamma blev Torild (1916-1987) och Gustav (1919-1945) någon tid senare. Produktionen övergick då till framställning av prydnadskeramik, vilket torde ha varit mer lönsamt än tillverkningen av krukmakargods. Efter att ha haft annan anställning återkom Torilds son Bengt Törngren till krukmakeriet och drev det från 1980-talets mitt och fram till 2014 då han pensionerade sig. Därmed torde även denna verkstad ha upphört med sin tillverkning.

Som det berättats tidigare i denna dokumentation så skall Johan Emanuel Sjöholm ha varit född den 1/11 1776 i Döderhults socken, Kalmar län. Vidare finns uppgifter om att han år 1803 kom inflyttande som gesäll till Varberg och då närmast från Björneborg i Finland. Två år senare skall han ha fått kondition som gesäll hos Jöns Granbeck i Falkenberg. I mantalslängden fanns han under år 1806 bosatt hos Granbeck, men året därpå antecknades gesäll Sjöholm vid nr 75 tillsammans med hustru. Troligtvis arbetade han då fortfarande hos Granbeck, men eftersom han blivit gift fick han bosätta sig på annan plats i staden än hos sin arbetsgivare.

Från och med 1808 fanns makarna vid nr 57 (nr 117, Storgatan 55), där Sjöholm som kakelugnsmakare drev Lundströms gamla verkstad. I hushållet fanns även en till två gesäller samt någon lärgosse under de följande åren. Från omkring 1815 bosatte sig Sjöholms i stället i en egen fastighet vid nr 86 (Storgatan 47). Även här kom det att finnas en till två gesäller samt några lärlingar som inneboende och efterhand kom också sönerna Isak och Efraim att arbeta i verkstaden, där produktionen i huvudsak skall ha bestått av kakelugnar.

Efter den stora branden som drabbade Falkenberg år 1826 och då bland annat Sjöholms boningshus brann ned så uppges att hans ekonomi försämrades betydligt. Vid 1840-talets början antecknades att han var sjuklig och hade mindre förmåga att driva hantverket. Under denna tid var det troligtvis sonen Isak som drev verksamheten. Husförhörslängden anger att den före detta kakelugnsmakaren Johan Emanuel Sjöholm flyttade till fattighuset 1845 och där avled han den 21/10 1846. Husförhörslängden anger även att kakelugnsmakare Peter Gustaf Stenberg flyttade in till nr 86 samma år som Sjöholm flyttade därifrån.

Peter Gustaf Stenberg var född den 18/6 1805 i Falkenberg, och kom i unga år i lära hos Lars Anton Lundström. Som gesäll arbetade han sedan hos Sven Törngren från 1824-25 och till slutet av årtiondet. Omkring 1830 fanns Stenberg i husförhörslängden antecknad som kakelugnsmakarmästare och bosatt i föräldrahemmet vid nr 120 tillsammans med bland annat en gesäll. Tre år senare hade han bosatt sig vid nr 88 tillsammans med nybliven hustru samt lärling. Vid fastigheten fanns även ett antal gesäller bosatta, vilka troligtvis arbetade åt Stenberg under olika perioder. År 1844 skall han så ha inköpt gård och verkstadsbyggnaden vid nr 86, dit han enligt husförhörslängden flyttade året därpå.

Kommerskollegiums fabriksberättelser redovisade ett tämligen stort antal anställda hos Peter Stenberg under åren. Vid 1840-talet fanns där mestadels en gesäll och en lärling, medan gesällernas antal något senare ökades till två, för att på 1860-talet bli tre stycken. Några av sönerna fick som brukligt komma i arbete vid verkstaden, och två av dem, Gustaf och Algernon, kom att bli kakelugnsmakare i Falkenberg. Kakelugnsmakarmästare Peter Gustaf Stenberg avled den 29/3 1866, och därefter fortsatte änkan med rörelsen.

Till hjälp i verkstaden hade hon under de kommande åren tre till fem personer i sin tjänst, men år 1873 skall gård och tomt nr 86 med kruk- och kakelugnsmakarverkstad ha blivit förvärvad av sönerna. Gustaf Emanuel Stenberg, född den 17/6 1841, och Algernon Malkolm Stenberg, född 3/1 1852, hade båda kommit i lära vid sin fars verkstad, och där arbetade de också som gesäller fram till att de tillsammans köpte fastigheten och verkstaden vid nr 86 (Storgatan 47) av sin mor och sina syskon.

Firman G & A Stenberg skall ha bedrivit en stor tillverkning av kakelugnar under 1880-talet, och sålde sina ugnar även till utlandet. Enligt Fabriksberättelserna fanns det under detta årtionde tre till fyra personer anställda i företaget. Algernon Stenberg lämnade dock yrket år 1887 och blev i stället laxhandlare. Han avled den 21/3 1911. Brodern fortsatte dock med kakelugnsmakeriet, men vid slutet av 1890-talet hade nog den egna tillverkningen upphört, och han kom sedan att ägna sig åt försäljning av fabrikstillverkade kakelugnar samt uppsättning av sådana. Gustaf Stenberg avled den 7/8 1906.

Eric Zetterström skall ha varit född 1783 i Stockholm, och i denna stad kom han också som trettonåring i krukmakarlära hos Johan Ahlström. När han blev gesäll år 1803 efter sex år som lärling lämnade han denna verkstad. Tyvärr har det därefter inte gått att följa honom i arkiven, men en kort tid arbetade han hos kakelugnsmakare Randin i Varberg innan han 1812 som gesäll kom till Sjöholm i Falkenberg.

Zetterström ingick i äktenskap två år senare, och makarna blev då bosatta i hennes föräldrahem vid nr 94 (S:t Lars kyrkogata 10-12), där en kruk- och kakelugnsmakarverkstad byggdes upp. Hos familjen fanns en lärling bosatt från omkring 1816, och några år senare hade det kommit dit ytterligare en. Mestadels arbetade dock kakelugnsmakare Zetterström ensam i sin verkstad, men vid slutet av 1830-talet hade han troligtvis fått hjälp av sonen Anders Johan. Från 1845 skall gesällen Johan Broman ha varit verksam i verkstaden som kompanjon till Zetterström, som då var sjuklig och inte längre kunde utöva sitt yrke. Efter att fadern avlidit den 8/6 1849 drev sonen, kakelugnsmakargesällen Anders Johan Zetterström, rörelsen fram till sin död 1852. Från omkring 1855 och ungefär tio år framåt skall kakelugnsmakaren Johan Birger Åsberg ha hyrt verkstaden vid nr 94, men därefter torde det inte ha bedrivits någon kruk- eller kakelugnsmakarverksamhet vid denna adress.

Christian Fredrich Behm föddes den 14/1 1793 i Ystad, och där kom han också i krukmakarlära under perioden 1807-1813. Därefter arbetade han som gesäll i hemstaden till 1818 då han enligt flyttlängden skall ha begett sig till Lund. Från 1820 har han gått att återfinna som gesäll hos änkan Granbeck i Falkenberg men något senare flyttade han över till Johan Sjöholm. Efter att Behm gift sig 1822 inköptes en fastighet vid nr 78 (Gröna gatan 7) och där skall enligt Walerius skrift även ha funnits en kruk- och kakelugnsmakarverkstad. Denna fastighet såldes dock tämligen omgående och makarna blev då bosatta vid nr 99 för att från 1829 ha sitt hem i den egna fastigheten ”Brandvaktshuset”.

Christian Behm benämndes mestadels som gesäll i kyrkoarkiven, men han skall ha bedrivit egen rörelse från 1823 till 1840. Gissningsvis då i verkstaden vid nr 78, som antagligen hyrdes. Under denna tid arbetade han dock även periodvis hos olika mästare i Falkenberg. Inget arbetsfolk har funnits bosatta hos makarna, men vid slutet av 1840-talet var fostersonen, som då blivit gesäll, samt ytterligare en gesäll kyrkobokförda vid fastigheten. Om de även arbetade åt Behm eller enbart var hyresgäster är oklart. Så sent som år 1848 fanns han upptagen i Kommerskollegiums fabriksberättelser, dock utan uppgifter om några anställda. Vid 1850-talet erhöll kakelugnsmakargesäll Christian Behm fattigvårdsunderhåll, och han avled den 5/4 1856.

Nils Sahlberg kom till världen den 4/12 1808 i Falkenberg och som lärling samt gesäll fanns han en tid hos Sven Törngren. År 1831 lämnade han hemstaden och fick då tjänst vid det småländska säteriet Bolmarö i Annerstads socken. Där fanns en kruk- och kakelugnsmakarverkstad som tillhörde säteriet, och möjligtvis förestod gesäll Sahlberg denna verkstad under den korta vistelsen där. Året därpå återvände han till Falkenberg och kom då under en tid att vara bosatt hos Bengt Anton Törngren. Något senare blev han dock kyrkobokförd i föräldrahemmet vid nr 113.

Omkring 1836, samma år som han blev mästare, hade han byggt upp en liten krukmakarverkstad vid nr 115 (Storgatan 82) och där blev han efter en tid bosatt tillsammans med sin hustru. Något år ingick även en gesäll och lärling i hushållet, men mestadels var han nog ensam i sin verkstad. I Kommerskollegiums fabriksberättelser förekom han fram till och med 1865, men möjligtvis drevs rörelsen i ytterligare några år. När Nils Sahlberg avled den 21/4 1875 antecknades han som före detta krukmakare samt fattighjon. Under perioden 1877-1881 hyrde kakelugnsmakargesäll Johan Bernhard Beckvall fastigheten vid nr 115 av änkan, och gissningsvis brukade han även verkstaden under denna tid.

Peter Anton Byhlin var född den 5/12 1817 i Falkenberg och blev tidigt föräldralös. Som femtonåring blev han placerad som lärling hos Johan Sjöholm, vilket även blev fallet för den yngre brodern Gustaf Adolf några år senare. Efter fem år vid Sjöholms verkstad fortsatte lärlingstiden 1838 hos Sven Törngren. Året därpå blev han som gesäll bosatt hos Peter Stenberg och innan han tillsammans med nybliven hustru reste till Halmstad år 1842 hanns det även med ett återbesök hos Sven Törngren. Visiten i Halmstad blev kortvarig för redan året därpå fanns han återigen hos Stenberg. Följande år var han tillsammans med hustrun inskriven hos Olaus Nyman, men några anteckningar i husförhörslängden tyder på att paret var bosatt vid ett torp som blivit uppbyggt på Sven Törngrens ägor.

Omkring 1848-49 skall han ha byggt ett hus samt verkstad med brännugn vid Sanddynerna 7-8, och denna fastighet kom att benämnas Sandro. Där blev Anton Byhlin sedan bosatt som kakelugnsmakarmästare tillsammans med sin familj. Från och med 1856 förekommer han i Kommerskollegiums fabriksberättelser och under den första tiden fanns något enstaka år en lärling vid verkstaden. Under 1860-taket och även något år under 1870-talet hade Byhlin en person i sin tjänst enligt dessa fabriksberättelser, men 1878 är det sista år som han har blivit antecknad där. Husförhörslängden anger dock att det fanns två gesäller som hyrde hos familjen fram till 1884. Eftersom Byhlin uppges ha varit sjuklig, så kanske dessa två även hyrde verkstaden av honom. Något år omkring 1890 hyrde även kakelugnsmakare P A Wisén bostad vid Sandro, och gissningsvis drev han då också en verksamhet vid verkstaden. Som änkeman och med alla barn utflugna fick kakelugnsmakare Peter Anton Byhlin bosätta sig vid Fattighuset år 1891, och där avled han den 9/4 1896.

Christian Bengtsson föddes i Skrea socken den 3/10 1823. Omkring 1840-41 började han som lärling hos Bengt Anton Törngren i Falkenberg och som gesäll kom han 1847 till Lisa Nymans verkstad. Året därpå ingick gesäll Bengtsson i äktenskap och han blev därefter bosatt vid nr 108 (Storgatan 72), där hustrun tidigare haft sitt hem tillsammans med sin mor och morfar. Vid denna tomt byggdes det även upp en verkstad. I familjen kom det under åren att växa upp en ansenlig mängd barn, men inget arbetsfolk har funnits hos familjen. Kakelugnsmakargesäll Christian Bengtsson avled den 20/11 1869.

Johan Silfverstrand såg dagens ljus i Trelleborg den 6/4 1834, men fick då namnet Johannes Nilsson. Fadern Nils Silfver avled tidigt, och modern gifte om sig med kruk- och kakelugnsmakaren H C Åkesson. Troligtvis fick pojken tidigt komma i kontakt med leran, men som sextonåring och lärling begav han sig till Malmö. Fyra år senare, alltså 1854, återvände han till Trelleborg, men redan samma år fortsatte han som gesäll till Ängelholm för att någon månad senare trampa vidare på sin gesällvandring. Namnet hade då blivit Johan Nilsson Silfverstrand.

Färden gick mot Falkenberg, och där fick han kondition hos N J Lundströms änka vid nr 117. Tämligen omgående blev det giftermål med en dotter i huset, och året efter vigseln flyttade makarna till en inköpt fastighet vid nr 1 (Varbergsvägen 1), där också en verkstad byggdes upp. Hos familjen, som utökades efterhand, fanns det även en gesäll som inneboende, och denne följde med när flytten år 1861 gick tillbaka till nr 117. Verkstaden vid nr 1 skall dock ha varit i drift fram till att kruk- kakelugnsmakargesäll Johan Silfverstrand avled den 27/10 1865. Sonen Malkolm Silfverstrand (född 21/1 1856) blev även han krukmakargesäll och kom tillsammans med Edvin Larsson att bli trotjänare vid Törngrens krukmakeri.

Frithiof Sjöberg föddes den 27/4 1844 i Västra Ahlstads socken. Där arbetade fadern som kakelugnsmakargesäll vid en verkstad i Sjörups by, och gissningsvis kom Frithiof där tidigt i lära. Efter några år övertog fadern denna verkstad och där var sonen verksam fram till 1859 då han som lärling flyttade till Trelleborg. Efter att ha blivit gesäll gjordes ett kort besök hos Rignér i Malmö år 1864, men året därpå anlände han så till Falkenberg och G A Bylins verkstad vid nr 119. Från 1869 blev Sjöberg i stället bosatt vid nr 70 tillsammans med den blivande hustrun. Där köpte han delar av tomt nr 70 B-C (Sandgatan 5) vid vilken det fanns en byggnad som kunde inrättas till kakelugnsmakarverkstad.

Verksamheten blev antecknad i Kommerskollegiums fabriksberättelser från och med 1869 och efter 1871 anges en arbetsstyrka på två personer vid verkstaden, förutom 1890 då antalet var tre. Detta år är också det sista som dessa fabriksberättelser varit tillgänglig. Utöver ett betydande antal barn i familjen fanns där under åren även någon eller några gesäller samt lärlingar i hushållet enligt husförhörslängden. Vidare i husförhörslängden berättas att familjen år 1905 bosatte sig vid nr 9 Holgerslyckan, och där avled kakelugnsmakare Frithiof Sjöberg den 10/4 1911.

I Walerius skrift omtalas att verkstaden under perioden 1894-1903 arrenderades av kakelugnsmakare Sten Wättring, men att den därefter återtogs av Sjöberg som då anställde Elof Hindström som sin närmaste man. Efter makens död drev änkan, med hjälp av Hindström som verksgesäll, rörelsen under ett år. Från 1913 skall verkstaden ha arrenderats av Elof Hindströms son Sigfrid som tillsammans med fadern drev den till 1925. Sjöberg och Hindströms ägnade sig mestadels åt kakelugnsmakeri med bland annat tillverkning av kakel till kakelugnar. I Falkenbergs Tidning annonserade Sjöberg år 1897 att han hade ett stort lager av gula, bruna och svarta kakelugnar av egen tillverkning. Dessutom sålde han vita kakelugnar från välkända fabriker.

I bouppteckningen efter Sjöberg upptogs som tillgångar bland annat verkstadsbyggnad med ett varulager bestående av 356 lerkrukor, 31 brända och 14 obrända kakelugnar samt 81 gipsformar och andra ”småsaker”. Bland skulderna fanns sådana till Fajans tegelbruk, Filipstads kakelfabrik och Karlskrona kakelfabrik. Förutom de nämnda hantverkarna, så har det i Falkenberg funnits ett antal kakelugnsmakare som i huvudsak varit sysselsatta med uppsättning samt reparationer av kakelugnar.

Några exempel på keramik från Falkenberg. Soppterrinen och kakelplattorna skall vara tillverkade av Hans Severin Törngren. Foto: Ola Bengtsson, Falkenbergs museum.

Kruk- och kakelugnsmakarhantverket i staden har som tidigare nämnts blivit väl beskrivet i skriften ”Pottmakare Krukmakare Kakelugnsmakare i Falkenberg” vars författare Ernst Walerius utfört en betydligt mer omfattande arkivgenomgång än vad som är fallet vid arbetet med denna dokumentation. Förutom en detaljerad beskrivning av hantverkaren, dennes familj och verkstad samt andra personer i Falkenberg under aktuell tid finns det även en hel del berättat om skråväsendet med mästare, gesäller och lärlingar samt tillverkningen av lerkärl och kakel i boken, vilken varmt rekommenderas.

Södra Unnaryd

Johan Eric Sundlöf, som föddes den 27/12 1824 i Högsby socken och där även blev lärling hos kakelugnsmakare Kjellgren, kom 1850 som kakelugnsmakargesäll till Anders Wingårds kakelugns- och stenkärlsfabrik i Modala, Åsenhöga socken. Sundlöf hade då tidigare varit bosatt i Värnamo. Där i Modala träffade han också sin blivande fru, gifte sig och fick sitt första barn. Enligt husförhörslängden flyttade familjen till hustruns hemförsamling Kulltorp 1851, men möjligen arbetade Sundlöf kvar vid fabriken i Modala ytterligare en tid. I varje fall flyttade kakelugnsmakare Sundlöf med familj till Båraryds (Gislaved) socken år 1855.

Efter att en annan kakelugnsmakare kommit dit och tagit över verkstaden flyttade familjen Sundlöf 1862 till Norra Unnaryd i Unnaryds socken, vilken numera ligger i Hallands län, där en ny verksamhet startades upp vid Basteborg. I Kommerskollegiums fabriksberättelse för åren 1863 – 1871 benämndes rörelsen omväxlande som stengods-, lergods- och lerfatsfabrik. Troligen hade Sundlöf god hjälp i verkstaden av sin stora familj där i Norra Unnaryd, men under några av åren skall det även ha funnits två anställda i rörelsen.

Nästa flyttning skedde 1878 då Fällinge Ågård i Willstads församling blev den nya bostadsorten. Om Sundlöf bedrivit någon lergodstillverkning där har inte gått att få fram genom arkiven. Efter att hustrun avlidit flyttade kakelugnsmakare Johan Eric Sundlöf år 1892 till Nordamerika, dit de flesta av hans barn tidigare hade begivit sig.

Varberg

Varbergs torg tidigt 1900-tal

Tillsammans med Laholm hade Varberg ett krukmakarämbete från 1694, men det dröjde ända till 1775 innan stadens krukmakare kunde bilda ett eget ämbete. En krukmakare med namnet Anders Pottemager har dock gått att återfinna redan 1588 i en mönstringsrulla från staden. En grönglaserad kakelplatta som har påträffats i ett jordlager vid kyrkan anses härröra från perioden 1565-1612 och då även vara tillverkad av denne Anders Pottemager. Även en dopfunt av glaserat lergods som tillverkades för Dagsås kyrka år 1578 förmodas vara tillverkad av samme krukmakare eftersom den har så stor likhet med kakelplattan.

En tabell över verksamma kruk- och kakelugnsmakare i Hallands städer under perioden 1700-1910 anger att det år 1700 inte fanns någon mästare verksam i Varberg. Åren 1725 och 1750 skall det emellertid ha funnits en och 1775 var antalet tre. Den undersökning som skett i samband med denna dokumentation visar på två mästare från och med 1753. Eftersom Varberg drabbats av stora stadsbränder under åren 1767, 1768 och 1863 så anses det att stadens kruk- och kakelugnsmakare mestadels varit sysselsatta med tillverkning samt uppsättning av kakelugnar. Jöns Falkenström skall dock i huvudsak ha varit krukmakare med en tillverkning av framförallt fat. Att döma av bouppteckningen så bestod även Pehr Hanssons tillverkning främst av krukmakargods och Zacharias Carlssons titulatur i arkiven har uteslutande varit krukmakare eller pottemakare.

I husförhörslängden har i varje fall en del av Varbergs fastigheter ändrat beteckningar omkring 1850. Troligtvis har denna ändring skett betydligt tidigare, eftersom till exempel Hellsunds fastighet benämndes för nr 80 i Olof Hellsunds bouppteckning år 1820. Där hade då på något ställe ”nr 139” blivit överstruket och ersatt med ”nr 80”, och detta skedde inte förrän cirka trettio år senare i husförhörslängden. Till stor hjälp att lokalisera fastigheterna samt vidimera deras ändrade beteckningar har karta och text i Alva Petersons förnämliga bokverk ”Hus och människor i 1800-talets Varberg” varit.


Kakelplatta, hittades i samband med grävningsarbeten vid Badhusparken (Societetsparken) i Varberg. Bildkälla: Hallands kulturhistoriska museum.	Del av kakelugn. Arkeologiskt medeltidsfynd som hittats vid kvarteret Höjden i Varberg. Bildkälla: Hallands kulturhistoriska museum.

Uppgifterna angående 1700-talets kruk- och kakelugnsmakare har för denna dokumentation i första hand hämtats från mantalslängderna, vilka tyvärr inte är kompletta för hela detta århundrade. I den tillgängliga längden för 1740 har det inte gått att träffa på någon krukmakare, möjligen beroende på att något som troligtvis är fuktskador gjort denna längd svårläst. Efter ett uppehåll återkommer mantalslängderna år 1748, och där fanns då pottmakare Mathias Dahlström inskriven tillsammans med hustru samt en gesäll och lärgosse. Året därpå hade gesällen försvunnit, men lärgossen Oluf fanns kvar. Tre år senare fanns det återigen en gesäll i hushållet som där gjorde sällskap med lärgossen fram till 1760.

Från och med 1754 angavs tomt- eller husnummer i mantalslängden, och detta år antecknades Dahlströms på nr 191 och under de följande åren angavs adressen till i tur och ordning nr 194, nr 202, nr 205 och slutligen nr 208. Mantalslängden visar att det inte har varit fråga om någon flytt, utan att numreringen ändrats efter att fler tomter blivit bebyggda. 52 år gammal avled pottmakare Mathias Dahlström den 18/6 1760. Eftersom det fortsättningsvis fanns en gesäll bosatt vid nr 208, så drev änkan troligtvis rörelsen vidare i varje fall fram till och med 1768.

Därefter saknas tyvärr några år i mantalslängderna, men 1772 hade änkan Dahlström fått sällskap av pottmakare Jöns Rotman (Rossman) med hustru. Troligtvis hade denne krukmakare (pottmakare) då övertagit eller arrenderat verkstaden. I artikeln ”Kakelugnsmakare och krukmakare i Sverige från ca 1700 till 1846, vilken publicerades i ”Personhistorisk tidskrift” år 1914, anges Rotmans änka ha drivit en rörelse i Varberg 1773. Jöns Rotman har dock inte gått att återfinna vare sig i flyttlängd eller i dödsbok.

Mantalslängder saknas från 1772, men när de tolv år senare åter blivit tillgängliga så hade det kommit en ny krukmakare till nr 208. Möjligtvis var det då fråga om den gesäll Jöns som arbetade hos Mathias Dahlström från omkring 1863 och de följandse sju åren. Denne Jöns skall därefter ha avflyttat till Göterborg.

Vid 1784 års mantalsskrivning fanns krukmakare (Jonas) Jöns Pihlgren (Pyhlgren) inskriven vid nr 208 tillsammans med familj. Makarnas äldsta dotter föddes 1778, och gissningsvis var de då bosatta vid denna adress. Från omkring 1786 och ungefär fyra år framåt ingick gesällen Olof Hellsund i hushållet, och när han avflyttade ersattes han av en annan gesäll. Kruk- och kakelugnsmakaren, tillika åldermannen i kakelugnsmakarämbetet, Jöns Pihlgren avled den 22/5 1800 i en ålder av 65 år. Därefter drev änkan rörelsen med hjälp av en gesäll fram till 1814 då hon sade upp burskapet. Fastigheten blev vid denna tid såld till en guldsmed, men Benedicta Pihlgren bodde kvar där till det att hon avled fyra år senare. Något ”kruk- eller kakelfolk” har inte påträffats vid denna adress efter 1814. Fastighetens beteckning har senare blivit nr 108 i 26:e kvarteret (Bagaren). Nuvarande adress torde vara Drottninggatan 30 eller Södergatan 19.

Efter att under en tid ha haft kondition som gesäll hos krukmakare Jöns Granbeck i Falkenberg påträffas krukomakaren (Johannes) Johan Rahm (Ramm) i 1753 års mantalslängd vid nr 35 tillsammans med bland annat gesällen Schiuberg. Vid adressen fanns även äldre representanter av släkten Rahm, så gissningsvis var detta föräldrahemmet. Efter att gesällen efter något år flyttat till Göteborg kom det, förutom nybliven hustru, i hushållet också att ingå en lärgosse.

Omkring 1758 bosatte sig makarna vid nr 96 och där utökades familjen med två döttrar. Tyvärr saknas mantalslängder från 1773 och tio år framåt, men 1784 benämndes Rahm som ”förre krukomakaren”, och den äldste dottern hade året före blivit gift med krukmakare Jacob Stenbom. Förmodligen hade Stenbom kommit som gesäll till Rahms, och i samband med giftermålet med dottern fått överta verkstaden. Makarna Rahm blev fortsättningsvis bosatta hos dottern och svärsonen, men efter en tid kom de att benämnas som ”utfattiga” i husförhörslängden. Krukmakare Johan Rahm avled den 12/3 1789.

Verksamheten vid nr 96 drevs dock vidare av Jacob Stenbom, som något år hade en lärgosse som inneboende. År 1793 var krukmakare Stenbom med hustru och barn emellertid inskrivna vid nr 93 och nr 96 uppgavs vara obebodd. Samma år skall han ha ansök hos Magistraten i Borås om att få utöva sitt hantverk i denna stad. Detta blev han dock nekad och i stället bossatte sig makarna i Skene. Där avled "pottmakare" Jacob Stenbom den 29/10 1810 i en ålder av 58 år. Tomt/gård nr 96 i Varberg fick senare beteckningen nr 197 i 16:e kvarteret och detta motsvarar dagens Kyrkogatan 12 (mitt emot Kyrkogatan 29).

I flyttningslängden antecknades kakelugnsmakaren Jacob Hinrich Meijer ha ankommit till Varberg från Stockholm år 1762. De två följande åren fanns han i mantalslängderna inskriven vid nr 186, men därefter har han inte gått att återfinna i arkiven. I artikeln ”Kakelugnsmakare och krukmakare från ca 1700 till 1846” anges att han blev mästare i Stockholm 1749. Dessutom finns där denna upplysning: ”afsigkommen och rymmer 1760”.

Från och med 1761-års mantalsskrivning var ”påttemakaren” Jöns Falkenström inskriven vid nr 170 tillsammans med sin hustru, och omkring sex år senare fick de även sällskap av en gesäll.

Fat, sannolikt tillverkat av Jöns Falkenström i Varberg 1780

Bildkälla: Hallands kulturhistorisk museum

I skriften ”Varbergs historia” från 1963 och författad av Albert Sandklef berättas att det efter en bränning av lergods år 1768 gått så illa att Falkenströms gård fattad eld. Förutom denna gård spred sig elden till ytterligare 39 gårdar i staden. Krukmakaren dömdes för att ha förorsakat branden till åtta dagars fängelse ”wid watten och bröd”. Verkstad och boningshus återuppbyggdes gissningsvis på samma plats.

Ca 1790 blev gesällen Zacharias Carlsson bosatt hos Falkenström och efter en tid gifte han sig med en dotter i huset. Trots detta fick han inte överta svärfaderns verkstad, utan han startade eget på annan plats i staden. Även gesällen Sven Wennerlund som kommit till Falkenström år 1796, blev mästare med egen verksamhet i Varberg två år senare. Krukmakare Jöns Falkenström avled den 14/12 1796 i en ålder av 63 år, och efter det så drev änkan rörelsen med hjälp av en gesäll fram till omkring 1809.

Ungefär ett år senare var änkan Falkenström och hennes son, som då bildat egen familj, bosatta vid nr 169. Troligtvis är det inte fråga om någon flytt, utan i stället en omnumrering av fastigheterna i området. I den tidigare nämnda skriften ”Varbergs historia” berättas att Jöns Falkenström enligt senare verksamme kakelugnsmakare Emil Hellsund ansågs vara den utan jämförelse främste konsthantverkaren bland Varbergs krukmakare. I skriften visas även bilder på fyra dekorativa lerfat vilka anses vara tillverkade av Falkenström. Dessa fat skall numera finnas på museet i Varberg.

Från 1812 fanns även kruk- och kakelugnsmakare Ephraim Randin med hustru samt en gesäll bosatt vid fastigheten och hade då sannolikt övertagit både bostadshus och verkstad. Änkan Falkenström antecknades i varje fall som försörjd av Randin. Han skall enligt husförhörslängden ha varit född den 8/3 1783 i Raumo, Finland. Vidare enligt kyrkoarkivet flyttade han 1809 från Ängelholm till Falkenberg och Sjöholms verkstad. Tillsammans med nybliven hustru kom han så två år senare till Varberg och nr 169, där han blev mästare samma år.

Under de första tio åren fanns en lärgosse hos makarna, men senare blev det en hel del gesäller och lärlingar som passerade genom Randins verkstad. Mestadels var det dock någon gesäll och lärling som fanns i arbete där samtidigt. Kakelugnsmakare Ephraim Randin avled den 6/2 1831 och därefter drevs rörelsen under några år av änkan med hjälp av gesäller. En av gesällerna kunde genom att gifta sig med henne år 1837 bli ägare till fastigheten och verkstaden.

Pehr Hansson var född den 10/7 1801 i Halmstad, och kom där i lära hos kakelugnsmakare Gustaf Andersson. Som gesäll lämnade han hemstaden 1823 för att bege sig till det som benämns som ”obest. ort”. Under senare delen av 1820-talet fanns han i varje fall som gesäll hos P G Stenberg i Falkenberg och därifrån flyttade han 1832 åter igen till ”obest. ort”. Denna ort var tydligen Varberg, för dit kom han detta år som gesäll till Randins änka. Genom att det 1837 blev giftermål mellan de två kunde Hansson bli ägare till nr 139 och då även kalla sig kakelugnsmakarmästare. Äktenskapet blev dock inte långvarigt, eftersom hustrun avled redan året därpå.

I bouppteckningen efter avlidna Jacobina Lundblad (Randin-Hansson) upptogs som tillgångar förutom hus och tomt nr 169 bland annat ”Werkstaden med tillbehör” samt ”Diverse färdiga Lerkäril i Werkstaden”. Det anmärkningsvärda är att lerkärlen värderades till ett betydligt högre värde än verkstaden. Där kom det därefter mestadels att finnas en lärling sysselsatt, men krukmakare Hansson fick ingen lång tid som egen företagare, eftersom han avled redan den 20/3 1841.

Pehr Hanssons bouppteckning upptar bland tillgångarna t.ex. hus och tomt nr 169 vid Drottninggatans och Södergatans sydöstra hörn. Dessutom fanns där ”Nytt Lerarbete af flera sorter” Bland gammalt ”Ler-käril” upptas krukor, fat bunkar, tallrikar, munkpannor, skålar, kryddlåda, saltkar, soppskålar och urna. Bland verkstadsredskapen var det bara en större järngryta som ansågs ha något värde. Av Jacobina Lundblads och Pehr Hanssons bouppteckningar att döma, så tillverkades inga kakelugnar vid verkstaden. Samma år som Hansson avled, alltså 1841, installerade sig Jonas Christian Karstorp vid nr 169.

Han föddes den 9/8 1800 i Ängelholm, som son till krukmakare Håkan Karstorp och dennes hustru. Efter att fadern avlidit fick han som sjuåring lämna modern och syskonen, däribland brodern Johan Daniel, för att som fosterbarn följa med gesällen Mårten Karstorp och dennes hustru till skånska Ekeby socken. Hos sin fosterfar fick han lära sig krukmakaryrket, och som gesäll flyttade han 1829 till Malmö. Därifrån gick gesällvandringen vidare till Alingsås 1834 och två år senare fortsatte den till Varberg. Där kom han att slå sig ned hos Wennerlund vid nr 81, vars verkstad övertogs av Karstorps bror Johan Daniel året därpå.

Efter Pehr Hanssons död 1841 blev så Jonas Christian Karstorp bosatt vid nr 169, och som inneboende fanns bland andra gesällen Johannes Karstorp, som han växte upp tillsammans med i Ekeby. I hushållet kom det att finnas några gesäller och lärlingar under åren, och i Kommerskollegiums fabriksberättelser antecknas mestadels en till två gesäller samt en lärling vid verkstaden. Från och med 1860-talets början fanns det inte längre något arbetsfolk vid nr 169, och troligtvis lades även rörelsen ned vid denna tid. Kruk- och kakelugnsmakare Jonas Christian Karstorp avled den 24/3 1879. Fastigheten nr 169-170 i 31:a kvarteret (Slaktaren) låg på en tomt som numera har adressen Drottninggatan 43-45.

Efter att omkring 1789 kommit som gesäll till Jöns Falkenström och där gift sig med dennes dotter, flyttade krukmakare (pottmakare) Zacharias Carlsson tillsammans med hustru och två söner till gård/tomt nr 147 ungefär fem år senare. Han skall ha varit född 1763 i Småland, och var ålderman i Varbergs kruk- och kakelugnsmakarämbete under perioden 1821-1825. Något arbetsfolk fanns inte bosatta hos familjen, men de två äldsta sönerna fick tidigt lära sig krukmakaryrket av sin far och hos honom blev de båda också gesäller, Carl Peter 1812 och Eleazar några år senare. Krukmakare Zacharias Carlsson avled den 11/5 1826 i en ålder av 63 år. Och därefter drevs rörelsen av änkan.

Efter att bland annat ha arbetat hos krukmakarna Wennerlund och Randin under en tid återvände Carl Peter Carlsson, född den 4/8 1790, till föräldrahemmet i samband med faderns död. Brodern Eleazar Carlsson, född den 17/5 1792, fanns då där sedan tidigare tillsammans med modern och vid denna tid även en lärgosse. Efter att änkan Carlsson avlidit 1833 blev Carl Peter året därpå mästare vid nr 147, men någon längre tid kom han dock inte att driva verksamheten. Omkring 1838 lämnade brodern, ytterligare en gesäll, systern samt pigan fastigheten och flyttade från Varberg. Om Carl Peter fanns då antecknat att han var fattig och sjuklig samt något som möjligen kan tydas till att han återlämnat sitt burbrev samma år. Han har emellertid inte kunnat återfinnas i kyrkoarkiven efter detta år.

Till nr 147 kom Sven Wennerlund tillsammans med hustru och dotter år 1839. Han hade tidigare drivit en verksamhet vid nr 81 som övertogs av en svärson, och därefter under en kort period hyrt in sig hos Hellsunds vid nr 139. Wennerlund avled dock redan den 19/1 1840, och därefter var det änkan som ansvarade för verksamheten vid nr 147. Under åren var det ett tämligen stort antal gesäller och lärlingar som ingick i fru Wennerlunds hushåll, men de stannade ingen längre tid, så mestadels kunde det nog vara två gesäller och en lärling där samtidigt. 1848 verkar ha varit det sista året med ”kruk- och kakelfolk” vid nr 147, och detta år bosatte sig också änkan och hennes dotter hos svärsonen J D Karstorp. Nr 147 kom senare att benämnas nr 238 i 28:e kvarteret (Kopparslagaren). Nutida adress är Prästgatan 38.

Sven Wennerlund skall enligt husförhörslängden ha varit född 1771, osäkert dock i vilken ort detta skedde. Under perioden 1793-95 var han i varje fall i lära hos krukmakare Ulrich Lundin i Laholm, och från 1796 har han gått att återfinna som gesäll hos Jöns Falkenström i Varberg. Två år senare var han som pottmakare (krukmakare) mantalsskriven vid nr 81 tillsammans med hustru, svärmor och svåger. Två år senare ingick även en gesäll i hushållet, och efter ytterligare några år fick denne sällskap av en lärgosse. Mestadels var nog detta bemanningen i verkstaden, men något år kunde där finnas ytterligare en gesäll. Som sådan kom den blivande svärsonen J D Karlstorp dit vid slutet av 1820-talet, och ungefär samtidigt blev lärgossen Carl Elof Hellsund också bosatt hos Wennerlund.

Efter att gesällen Johan Daniel Karstorp år 1837 blivit gift med en av sin mästares döttrar tog han över verkstaden vid nr 81, och svärföräldrarna flyttade i stället till nr 139 där de hyrde av änkan Hellsund. Med vid flytten följde också den nyblivne gesällen Hellsund, vilken alltså var son till hyresvärden. Till sin hjälp i verkstaden hade Wennerlund dessutom lärgossen N P Brockman. Vistelsen där blev dock bara tvåårig, för 1839 flyttade makarna tillsammans med en dotter och lärgossen till nr 147, alltså den adress där tidigare krukmakare Zacharias Carlsson varit bosatt. Nu blev det ingen lång vistelse vid denna gård för kruk- och kakelugnsmakare Sven Wennerlund eftersom han avled redan den 19/1 1840.

Änkan kom därefter att driva rörelsen med hjälp av en till två gesäller samt lärgosse fram till omkring 1848 då hon tillsammans med dottern bosatte sig hos svärsonen Karstorp vid nr 81. Bland tillgångarna i åldermannen Sven Wennerlunds bouppteckning fanns nya ”lerkäril”, vilka dock hade blivit sålda efter dödsfallet. Dessutom antecknades bland verkstadsredskapen tre skivor av trä, vilket bör avse drejskivor. 18 stycken formar kan troligtvis vara sådana som användes vid kakeltillverkning. Förutom tillgångar i föremålens värde fanns även fodringar hos ett antal personer för levererade kakelugnar samt uppsättning av dessa. Bland skulderna går det att märka ersättning till Nils Petter Brockman för utfört arbete under åren 1839 och 1840 samt till Carl Elof Hellsund för tre månaders hushyra och resterande arbetslön.

Vid nr 81 hade alltså Johan Daniel Karstorp tagit över rörelsen omkring 1837. Han var född den 1/6 1806 i Ängelholm, och kom där i lära vid den verkstad som efter han fars död drevs av modern, vilken var änka efter krukmakaren Håkan Karstorp. Som gesäll kom han 1827 till Wennerlund i Varberg, men två år senare reste han vidare till ”obest.ort”. Troligtvis var denna ort Stockholm, eftersom det var därifrån han uppgavs komma när han 1830 återvände till Wennerlund. Genom giftermålet med Wennerlunds dotter sju år senare blev han så ny mästare vid nr 81.

En hel del gesäller, däribland brodern Jonas Christian Karstorp, kom under åren att tillbringa viss tid vid verkstaden, och där fanns även någon lärling. Från och med 1847 har uppgifter om bland annat kruk- och kakelugnsmakare blivit tillgängliga i Kommerskollegiums fabriksberättelser och för J D Karstorp antecknades att han under åren hade två gesäller samt en till två lärlingar i sin tjänst fram till 1863 då gesällernas antal blev tre.

I skriften ”Hus och människor i 1800-talets Varberg” uppges att verkstaden under 1860-talet flyttades tvärs över gatan till nr 123 i 7:e kvarteret. Denna tomt ligger vid nuvarande Borgmästaregatan 21. Omkring 1865 tycks verksamheten ha övertagits av sonen Herman Ludvig, och kakelugnsmakarmästare Johan Daniel Karstorp bosätter sig som änkeman vid Flodaberg år 1868, och där avled han den 7/1 1869. Bland tillgångarna i den avlidnes bouppteckning fanns en rund kakelugn samt en del lerkärl. Karstorp och hans familj samt arbetsfolk kom under 1850-talet att bli kyrkobokförda vid nr 88 i 11:e kvarteret (Färgaren), på grund av att fastighetsbeteckningar i husförhörslängden ändrades vid denna tid.

Herman Ludvig Karstorp föddes den 15/4 1840 i Varberg som son till kakelugnsmakarmästare Johan Daniel Karstorp och dennes hustru Carolina Wennerlund. Under perioden 1850-1855 var Herman Ludvig inackorderad vid Skolhuset, men därefter återvände han till föräldrahemmet och kom där i lära vid faderns verkstad. Som gesäll flyttade han 1862 till Stockholm, men återvände redan året därpå till hemstaden, där han omkring tre år senare övertog faderns verksamhet. Under de följande åren hade han två till fyra personer i sin tjänst, men verksamheten blev inte långvarig under H L Karstorps ledning, eftersom det blev konkurs redan 1868. Fastigheten nr 88 anges då vara belägen vid hörnet av Östra Långgatan (30) och Borgmästaregatan (24). Karstorp J:r uppges senare ha avrest till Nordamerika, där han avled den 18/7 1889.

Ytterligare en Karstorp var verksam som kakelugnsmakare i Varberg, nämligen Johan Fredrik Karstorp. Han var född den 26/5 1830 som son till handskmakare N P Karstorp och dennes hustru Anna Elisabeth Wennerlund. Modern var syster till J D Karstorps hustru, men vilket förmodade släktskap det fanns mellan fadern och kakelugnsmakare Karlstorp har det inte gått att få fram några uppgifter om. I varje fall var de födda på olika orter i Skåne och inte syskon.

Efter att modern avlidit kom Johan Fredrik att bli fosterson hos sin moster och dennas make kakelugnsmakare Johan Daniel Karstorp. Där kom han att få lära sig kakelugnsmakaryrket, och som gesäll flyttade han 1864 till annan plats i staden. Som hyresgäst och kakelugnsmakarmästare fanns han därefter bosatt vid nr 222 i 8:e kvarteret tillsammans med nybliven hustru. Adressen kom senare att anges till nr 186 i 24:e kvarteret, 6:e roten och där kom makarna att vara bosatta i egen fastighet tillsammans med några barn. Kakelugnsmakare Johan Fredrik Karstorp avled den 28/12 1896. Bland tillgångarna i bouppteckningen fanns en gård på tomt nr 186 vid hörnet av Östra Långgatan (67) och Prästgatan (35). I Kommerskollegiums fabriksberättelser anges inga anställda i rörelsen, och det är osäkert om det bedrevs någon tillverkning. Möjligtvis utgjordes verksamheten enbart av uppsättningsarbeten samt reparationer av kakelugnar.

Om kakelugnsmakarsläkten Hellsund berättas i Ruth Sanders artikel ”Hellsunds kakelugnsmakeri i Varberg”, vilken publicerades i Varbergs museums årsbok 1971. Enligt denna artikel skall Olof Hellsund ha varit född den 6/6 1764 i Helsingborg. Vidare berättas att han blev gesäll vid 22-års ålder, och i samband med detta kom han så till Varberg. Ystads krukmakareämbetes protokoll upplyser att Olof Hellsund-Sjöberg gick i lära i Helsingborg under perioden 1779-1784.

I Varberg stads mantalslängd har han gått att återfinna från och med 1786, och då som gesäll hos krukmakare Pihlgren. Fem år senare var han som ”pottmakare” mantalsskriven vid nr 139, och där kom efter något år även hans nyblivna hustru att finnas. Under en tid ingick också en lärgosse i hushållet, men därefter dröjde det nog till det att sonen Nils Gustaf blivit tillräckligt vuxen innan fadern åter fick hjälp i sin verkstad. När sonen var i 10-års ålder blev Hellsund änkeman, men någon tid senare hade han hittat en ny hustru med vilken han fick två söner. Kruk- och kakelugnsmakarmästaren samt åldermannen Olof Hellsund avled den 8/10 1820.

I den avlidnes bouppteckning anges gård och tomt med beteckningen nr 80, men även nr 139 användes på något ställe. I mantals- och husförhörslängd är det nr 139 som betecknar den fastighet där Hellsunds var mantalsskrivna och kyrkobokförda, men under 1850-talet ändrades det till nr 80. Av detta tycks det vara så att bägge numreringarna under en tid användes för samma fastighet.

Vidare i Olof Hellsunds bouppteckning, så upptogs bland tillgångarna dessa ”lerkäril”: 30 st. ”potter”, 10 st. gräddsnipor, 12 st. bunkar, 24 st. skålar, 30 st. tallrikar, 20 st. fat och 20 st. krukor. Dessutom "3:ne kakelugnsformar samt 2:ne svarfstolar"” Gissningsvis avser det senare drejskivor, vilka i så fall räknades till lös egendom. Efter Hellsunds död tog änkan Maria över verksamheten vid vilken hon hade styvsonen och gesällen Nils Gustaf Hellsund till sin hjälp. Dessutom ingick förutom sönerna Carl Elof och Per Olof även gesällen Carl Peter Carlsson i hushållet. Nils Gustaf Hellsund, som var född den 16/7 1798, avled dock redan den 8/5 1824. Maria Hellsund fortsatte emellertid att driva rörelsen med hjälp av gesäller och lärlingar, men 1827 gifte hon om sig och flyttade då till den nye maken tillsammans med yngste sonen. Den äldre sonen, Carl Elof, flyttade i stället som lärling till kakelugnsmakare Wennerlund.

Under denna tid blev kakelugnsmakaren Anders Andersson bosatt vid nr 139 tillsammans med familj och lärgosse. Gissningsvis arrenderade han då verkstaden av Maria Hellsund. Anders Andersson skall enligt husförhörslängden ha varit född den 24/5 1799 i Romelanda, och flyttade 1820 från Göteborg till Alingsås varifrån han året därpå fortsatte sin gesällvandring till Varberg. Där kom han till att börja med att få kondition (arbete) som gesäll hos änkan Hellsund, men flyttade efter en tid över till Wennerlund. Omkring år 1823 blev han bosatt hos sina blivande svärföräldrar vid nr 137 och han fick då även titeln kakelugnsmakarmästare. I hushållet kom det också att ingå någon gesäll och några lärlingar. Möjligen går det då att spekulera i att han hyrde in sig vid Hellsunds verkstad, men något sådant framgår inte av arkiven.

Omkring 1828, ungefär samtidigt som Maria Hellsund lämnade nr 139, så flyttade kakelugnsmakare Andersson dit tillsammans med nybliven hustru och son samt en lärling. Redan året därpå bosatte sig familjen vid nr 53, men lämnade även detta ställe efter en kort tid. Gissningsvis lämnade de då även Varberg, eftersom de därefter inte har gått att återfinna i arkiven. Vid nr 139 kom det därefter inte att finnas något ”kruk- eller kakelfolk” förrän omkring 1837 då Sven Wennerlund bosatte sig där tillsammans med sin familj. Även Carl Elof Hellsund, som då blivit gesäll, samt lärlingen Brockman följde med vid flytten. Troligtvis hyrde Wennerlund verkstad och bostad av Maria Hellsund, men 1839 flyttade han och hustrun samt dotter och lärling vidare till nr 147.

Kvar vid nr 139 blev Carl Elof Hellsund. Han var född den 15/12 1811 och hamnade som lärling hos Sven Wennerlund omkring 1827. Omkring tio år senare kom han så som gesäll tillbaka till den plats där hans far hade startat sin verksamhet nästan femtio år tidigare. Samtidigt som Wennerlund flyttade därifrån, så övertog troligtvis C E Hellsund fastighet samt verkstad av sin mor. I varje fall benämndes han som kakelugnsmakarmästare i samband med sin vigsel 1839. Han antecknades då även som ägare till nr 139, där han blev bosatt tillsammans med den nyblivna hustrun samt en gesäll och några lärlingar. I verkstaden skall det enligt Kommerskollegiums fabriksberättelser oftast ha funnits en arbetsstyrka bestående av en gesäll och en lärling. Familjen utökades regelbundet, och då enbart med söner, vilka efterhand naturligtvis kom att få hjälpa till i rörelsen. Av de fem sönerna blev Carl Olof och Wilhelm Alexander kakelugnsmakare. Den förstnämnde i Varberg och den senare i Veddige. Johan Edvard kom att bli handlare, men trots detta även under en tid ägare till en kakelfabrik i Halmstad.

Från 1850-talet benämndes den tomt där Hellsunds var inskrivna i husförhörslängden för nr 80 i 23:e kvarteret, 5:e roten. Adressen anges i senare tid till Prästgatan 29 och fastighetsbeteckningen blev kvarteret Krögaren nr 10. Vid 1870-talet, då arbetskraften i verkstaden endast benämndes ”arbetare” i fabriksberättelserna, hade troligtvis verksamheten utökats eftersom personalen då bestod av tre till fyra personer. Carl Olof Hellsund hade vid denna tid blivit mer engagerad i rörelsen, och 1877 antecknades både far och son som ägare till denna. Från och med detta år titulerades också Carl Olof som kakelugnsmakare och ägare till nr 80. Kakelugnsmakare Carl Elof Hellsund avled den 28/2 1884.

Carl Olof Hellsund var född den 12/9 1841 och kom troligtvis tidigt i lära vid sin fars verkstad. Efter att ha blivit gesäll gjorde han 1863 ett besök i Göteborg, men återvände redan året därpå till föräldrahemmet. I samband med att han gifte sig och bildade egen familj år 1877 så får han också titeln kakelugnsmakare.

Troligtvis drevs rörelsen både före och efter detta år i kompanjonskap mellan far och son, men efter faderns död är det naturligtvis bara Carl Olof Hellsunds namn som förekommer i Kommerskollegiums fabriksberättelser. Dessa fabriksberättelser anger en personalstyrka på mellan en till tre personer fram till 1890, vilket är det sista år som denna handling har varit tillgänglig.
Som brukligt så avlöste gesällerna varandra med mer eller mindre jämna mellanrum, och en av dessa var Edvin Larsson, vilken tillbringade några år hos Hellsunds innan han återvände till Törngrens i Falkenberg. Vid denna tid var det mycket byggnationer på gång och därmed även ett rätt omfattande arbete med att tillverka och sätta upp kakelugnar. Men säkerligen tillverkades det även en hel del krukor, fat och liknande vid den Hellsundska verkstaden.
Carl Olof Hellsund avled den 30/3 1909 och därefter trädde den fjärde generationen till. Det som i bouppteckningen direkt går att se har anknytning till kakelugnsmakeriverksamheten är en skuld till AB Gustaf Erikssons Metallfabrik i Eskilstuna, vilken torde ha uppkommit genom inköp av kakelugnsluckor. Även till Trollhättans Kakel- och Lerkärlsfabrik fanns en skuld, och möjligen sålde Hellsund, förutom egentillverkade ugnar, även kakelugnar av denna tillverkning.
Miniatyrkakelugnen på bilden till höger användes av Hellsunds som affärsskylt utanför verkstaden. Förvaras nu på museet i Varberg. Foto: Lars Melander.

Carl Gustaf Emil Hellsund föddes den 16/5 1882 och kom även han i lära hos sin far, men detta skall inte ha skett förrän år 1900. Innan dess hade han provat på andra arbeten. Efter faderns död övertog han rörelsen, och antagligen tillverkades vid denna tid inte så många kakelugnar av hantverkarna, utan den huvudsakliga produktionen skedde nog hos de större fabrikerna. Emellertid uppges i artikeln ”Hellsunds kakelugnsmakeri i Varberg” att Emil Hellsund tillverkade kakelugnar så sent som i början av 1950-talet. Hans huvudsakliga arbetsuppgifter torde dock ha utgjorts av uppsättning samt reparation av kakelugnar. Om han hade någon tillverkning av lergods framgår inte av den nämnda artikeln. Troligtvis hade han inte det, kanske till viss del beroende på konkurrens från Varbergs stenkärlsfabrik. Emil Hellsund avled 1962.

Nils Johan Stehn

Bildkälla: Ingrid Stenbäck

Nils Johan Stehn (Stén) föddes den 7/6 1857 i Köinge socken, men då med efternamnet Andreasson. Som dräng flyttade han 1874 till Falkenberg, och kom efter en tid i lära hos kakelugnsmakare Stenberg. Där blev han också gesäll och som sådan samt med tillnamnet Stehn flyttade han 1879 till ”obest.ort”. Till Varberg kom han 1882 och fick där kondition hos Carl Olof Hellsund, men som nygift och med titeln kakelugnsmakare bosatte han sig som hyresgäst tillsammans med hustru vid nr 252 i 4:e kvarteret, 2:a roten (Norrgatan 37). Vid adressen fanns under en tid även en gesäll och lärling bosatta, vilka troligtvis arbetade åt Stehn.

I kvarteret Haga byggde han samtidigt upp en verkstad, men denna skall ha brunnit ned några år senare. Om det därefter byggdes upp en ny verkstad på platsen har inte gått att få någon klarhet i. Omkring 1895 lämnade han dock familjen för att resa över till Amerika, varifrån han återvände två år senare. Strax efter att han återvänt avled kakelugnsmakare Johan Stehn den 14/9 1897. Omkring 1895 lämnade han dock familjen för att resa över till Amerika, varifrån han återvände två år senare. Strax efter att han återvänt avled kakelugnsmakare Nils Johan Stehn den 14/9 1897. Gissningsvis bedrev Stehn ingen tillverkning, utan var sysselsatt med uppsättning samt reparationer av kakelugnar.

Detta får bli den siste kruk- eller kakelugnsmakare i Varberg som blir omnämnd i denna dokumentation, men eftersom Varbergs Stenkärlsfabrik i varje fall under deras första tid tillverkade liknande varor som krukmakarna så blir det en kort presentation av denna verksamhet.Fabriken har blivit omskriven av Ture Isaksson i skriften ”AB Stenkärlsfabriken Varberg 1906-1939. Det hela började med att John Sallén flyttade till Varberg 1905 och byggde upp fabriken året därpå. Han var född 1859 i Västra Sallerup i Skåne. Innan han kom till Varberg hade han under några år arbetat vid Göteborgs lerkärlsfabrik.

Fabriksbyggnaden kom att finnas intill hamnen vid ett område som kallades ”Sibirien”, och produktionen bestod i huvudsak av hushållsgods som krukor, fat skålar, burkar, kannor terriner, nattkärl och liknande samt även blomkrukor. Sallén lämnade 1931 över rörelsen till tre anställda som fick arrendera lokalerna av honom. Så småningom övergick tillverkningen mer och mer till att mestadels utgöras av prydnadsgods, och då framförallt vaser. Även en hel del prydnadsfat samt ljusstakar ingick i sortimentet. På grund av kriget och därmed svårigheter att få tag på bland annat lämplig lera fick fabriken stängas omkring 1940.

Träslöv

August Cedergren föddes den 8/5 1843 i Torsås, Kalmar län och som tvååring flyttade han tillsammans med sin mor, pigan Christina Magnidotter, till Karlskrona, där han sedan växte upp. Efter en tid som dräng i Augerums socken strax utanför Karlskrona återvände han in till staden år 1860 och kom där i kakelugnsmakarlära. Lärlingstiden fortsatte i Karlshamn 1864, men samma år flyttade han som gesäll till Malmö och året därpå vidare till Åmål.

August Cederholm. Bildkälla: Björn Johansson

Till värmländska Sunne anlände han omkring 1867 och två år senare fortsatta gesällvandringen till Varberg där det blev arbete vid Hellsunds verkstad. Till Träslöv flyttade den då blivne kakelugnsmakaren år 1871 och kom där att driva en verkstad vid Träslöv nr 8, där han ett år senare fick sällskap med en gesäll. Efter ytterligare några år kom det även att ingå en blivande hustru samt några lärlingar i hushållet. Från 1887 kom också kakelarbetaren August Cederholm att vara bosatt på platsen. Kakelugnsmakare August Cedergren avled den 22/4 1912, och därefter kom Cederholm att överta verkstaden.

August Cederholm var född den 19/9 1863 i Örby socken (Skene), men då med efternamnet Andersson. Vid ungefär sjutton års ålder kom han som lärling till kakelugnsmakare Christian Peterson i Skene. Tillsammans med hustru samt son flyttade han därefter som gesäll och med efternamnet Cederholm till Träslöv år 1887. I skriften ”Krukmakare och kakelugnsmakare” av Tom Möller berättar Harald Cederholm något om sin far och hans verksamhet. Bland annat berättas att August Cederholm trots sin titel mestadels fick dreja ”tiokannekrukor” under sin anställning hos Cedergren.

Efter att ha varit sysselsatt med detta i omkring tio år så bestämde han sig att starta egen rörelse och kom då att ägna sig åt att sälja och sätta upp kakelugnar. Eftersom de två äldsta sönerna från det första äktenskapet även de blev kakelugnsmakare, så går det att anta att de hjälpte sin far i hans verksamhet. De båda kom senare att lämna Träslöv, den ene för att flytta till Varberg och den andre för den betydligt längre resan till Nordamerika.

Efter att Cedergren avlidit 1912 så övertog August Cederholm dennes verkstad, och då blev det dags att börja dreja ”tiokannekrukor” igen. Förutom dessa så var det nog blomkrukor som kom att dominera tillverkningen. Efter en tid ändrades dock produktionen till att mestadels utgöras av prydnadskeramik vilken dekorerades i starka färger. Det som drejades var bland annat krukor, skålar, fat, koppar, kannor och ljusstakar. Till sin hjälp i verkstaden fick han efterhand två söner i det andra äktenskapet, nämligen Bror och Harald, vilka övertog krukmakeriet vid Träslövsvägen efter att fadern avlidit den 10/9 1940.


Interiörbild med föremål från Cedergrens verkstad samt bild på Harald Cedergren vid drejskivan. Bildkälla: Björn Johansson

I den avlidnes bouppteckning upptogs bland tillgångarna förutom ”diverse keramikvaror” även ”diverse kakel”. Möjligen kan det senare vara sådant som inköpts från annan tillverkare. I artikeln ”Om ett uråldrigt hantverk”, vilken publicerades i ”Tidskrift för hembygdsvård” år 1938, berättar Martin A Ohlsson något om August Cederholm och hans arbete i verkstaden. Verkstaden i Träslöv skall ha blivit riven under 1970-talet, men Harald Cederholm byggde då upp en ny, mindre verkstad på andra sidan landsvägen där han kom att vara verksam i ytterligare ett antal år.

Cederholms Keramikfabrik. Bildkälla: Björn Johansson

Veddige

Wilhelm Alexander Hellsund föddes den 30/1 1848 i Varberg och kom troligtvis tidigt i lära hos sin far, kakelugnsmakare Carl Elof Hellsund. Som gesäll och nygift bosatte sig han och hustrun år 1873 på annan plats i staden. Troligtvis fanns arbetet då fortfarande vid faderns verkstad. Tillsammans med familjen, som vid denna tid även bestod av tre döttrar, flyttade Hellsund 1879 till Veddige socken där de blev bosatta i egen fastighet vid Sandhem (Veddige nr 6). I anslutning till bostaden byggdes även en verkstad upp, där det kom att tillverkas kakel till kakelugnar samt lerkärl som krukor, fat, skålar och liknande hushållsgods. Naturligtvis lämnade även en och annan lergök verkstaden. Förutom arbetet där blev Wilhelm Hellsund år 1890 vald till poliskonstapel för Veddige rote.

I hushållet fanns det stundtals någon lärgosse och från 1904 tillkom så gesällen Wennerberg, vilken skulle bli kvar hos Hellsunds fram till sin död 1910. Kakelugnsmakare Wilhelm Hellsund avled den 11/3 1908, och troligtvis drevs rörelsen vidare av änkan under de följande två åren med hjälp av gesällen Wennerberg. Makarna Hellsund fick med åren en barnaskara bestående av nio döttrar, men däremot ingen son som kunde överta kakelugnsmakeriet, och därmed torde verksamheten ha upphört senast 1910.

Wilhelm Alexander Hellsund. Bildkälla: Bo Emanuelsson

Kakelugn i Veddige-Ås-Sällstorps Hembygdsgård. Foto: Bo Emanuelsson

Kakelugnen på bilden ovan t.h. står i Veddige-Ås-Sällstorps hembygdsgård skall enligt muntliga uppgifter vara uppsatt av Wilhelm Hellsund. Om den då även är tillverkad av honom är osäkert. Möjligtvis kan kakelugnen ha blivit tillverkad i fadern Carl Elof Hellsunds verkstad i Varberg och uppsatt av sonen under den tid han arbetade hos sin far.

Hanhals

Vid Hålabäck nr 1 i Hanhals socken strax utanför Kungsbacka fanns under en kort period tre kakelugnsmakare kyrkobokförda, två av dem dock samtidigt. Eftersom de tydligen var bosatta vid samma fastighet så går det att spekulera i att de bedrev någon form av tillverkning, möjligtvis då en verkstad med tillverkning av hushållsgods som krukor, fat och liknande eller kanske till och med kakel till kakelugnar. Detta är dock bara spekulationer, men i varje fall en av dem kom senare att bedriva kakel- och lerkärlstillverkning på annan plats i landet.

Magnus Gisselsson var född den 26/7 1849 i Härlunda socken i Kronobergs län. Omkring 1868 lämnade han föräldrahemmet för att företa sig den tämligen långa resan till dåvarande Schleswig. Möjligen hade han kommit i kontakt med kakelugnsmakaryrket redan under tiden i Sverige, men troligtvis var det i Tyskland som han fick den huvudsakliga utbildningen. Där bildade han även familj, och med denna återvände han till Sverige 1883. Här blev familjen till att börja med bosatt i Örgryte församling, men flyttade 1886 till Masthuggets församling i Göteborg för att året därpå komma till Hålabäck nr 1 i Hanhals socken. Kakelugnsmakare Gisselsson med familj bosatte sig 1890 i Kungsbacka, och hade där sitt hem på olika platser i staden fram till 1905 då flyttlasset gick till Haga församling i Göteborg. Året därpå återvände de till Masthuggets församling (Oscar Fredriks församling), och där avled kakelugnsmakare Magnus Gisselsson den 17/1 1926.

Adolf Simon Björnberg var född den 25/12 1857 i Essunga socken i dåvarande Skaraborgs län. Fadern drev där ett krukmakeri, men flyttade 1862 tillsammans med familjen till Stora Mellby där det också byggdes upp en krukmakarverkstad. Flera av sönerna samt efterhand även sonsöner och en sondotter kom senare att under kortare eller längre perioder arbeta vid denna verkstad. Så blev även fallet för Adolf Björnberg, men 1873 gav han sig iväg på en gesällvandring där första anhalten blev Gränna. Tre år senare fanns han i Velinga socken utanför Tidaholm där brodern Erik Fredrik drev en kruk- och kakelugnsmakarverkstad. Året därpå återvände han till Stora Mellby för att under de två kommande åren fullgöra sin militärtjänstgöring.

Adolf Simon Björnberg med familj

Tillsammans med den blivande hustrun begav han sig 1883 till Dals Ed där en egen rörelse startades upp, men fem år senare flyttade familjen, som då även bestod av ett par barn, vidare till Trollhättan. Där kom Adolf att arbeta vid brodern Axel Rudolf Björnbergs kakelfabrik. Till Kungsbacka flyttar familjen 1893 och samma år bosatte de sig vid Hålabäck nr 1 i Hanhals socken. Samtidigt med Björnbergs kom även en annan kakelugnsmakare att bli bosatt vid denna fastighet, men denne lämnade dock orten några år senare.

Adolf Björnberg och hans familj lämnade även de Hålabäck nr 1, men de blev dock kvar i socknen när de 1897 flyttade till Inlag nr 1. Detta område ligger inte så långt från Kungsbackas centrala delar, och möjligen var Björnberg under denna tid verksam med reparationsarbeten samt uppsättning av kakelugnar.

Eventuellt kan så även varit fallet under tiden vid Hålabäck. Amnehärad, i norra delarna av dåvarande Skaraborgs län, blev familjens nya bostadsort 1901, och där övertog kakelugnsmakare Björnberg en kakelfabrik, där det dock i huvudsak tillverkades lerkärl. Sonen Axel Björnberg övertog sedermera rörelsen, men denne bedrev ingen tillverkning, utan sysslade enbart med reparationer samt uppsättning av kakelugnar och spisar. Adolf Simon Björnberg avled på Amnehärads ålderdomshem den 11/11 1935.

Johan Bernhard Bäckvall var född den 6/2 1832 i Falkenberg och där kom han även i kruk- och kakelugnsmakarlära. Han arbetade därefter som gesäll vid olika verkstäder i hemstaden och hann även med ett besök i Nordamerika under perioden 1882-1884 innan han som kakelugnsmakare anlände till Hålabäck nr 1 i Hanhals socken. Dit kom han 1893 och då enligt husförhörslängden närmast från Borås. I denna församling har han dock inte kunnat återfinnas. Johan Bernhard Bäckvall blev emellertid inte så långvarig vid Hålabäcken nr 1, utan 1895 flyttade han till Uddevalla och där blev han därefter bosatt fram till det att han avled den 29/2 1904.

Ett speciellt tack till Bo Emanuelsson, Björn Johansson, Lars Melander, Per-Åke Olsson, Kulturhistoriska museet i Lund, Kulturen i Lund, Hallands Konstmuseum och Hallands Kulturhistoriska Museum.