Eftersom det i Västerbottens län endast var Umeå som hade stadsrättigheter under den tid som skråväsendet fanns kvar i Sverige, alltså före 1846, så var det också endast där som bland annat kruk- och kakelugnsmakare hade rätt att utöva sitt yrke under denna tid.

I Skellefteå fick dock kakelugnsmakaren Gabriel Norström från och med 1824 kungligt tillstånd att tillverka och sälja kakelugnar samt lerkärl (hushållsgods) till Skellefteå och angränsande socknars innevånares behov.

Under resterande del av 1800-talet, det vill säga tiden efter 1846, var det huvudsakligen i Umeå som det bedrevs tillverkning av lerkärl samt kakel till kakelugnar, även om en viss tillverkning också förekom i Skellefteå.
Dessutom bedrevs sådan tillverkning i Burträsk från omkring 1850 och fram till några år in på 1900-talet.

Kakelugnsmakaryrket har ju också bedrivits genom uppsättning samt reparationer av kakelugnar vid ett flertal orter i länet. Benämningarna krukmakare och kakelugnsmakare berättar inte något direkt om vad som tillverkades vid hantverkarens verkstad. Under 1700-talet användes mestadels titeln krukmakare medan det under 1800-talet blev mer vanligt att kalla hantverkaren för kakelugnsmakare. Detta oberoende om det bara tillverkades krukor och annat hushållsgods i verkstaden eller enbart kakel.

Denna dokumentation finns endast som