Eftersom det i
Västerbottens län endast var Umeå som hade
stadsrättigheter under den tid som skråväsendet
fanns kvar i Sverige, alltså före 1846, så var
det också endast där som bland annat kruk- och
kakelugnsmakare hade rätt att utöva sitt yrke
under denna tid.
I Skellefteå fick
dock kakelugnsmakaren Gabriel Norström från och
med 1824 kungligt tillstånd att tillverka och
sälja kakelugnar samt lerkärl (hushållsgods)
till Skellefteå och angränsande socknars
innevånares behov.
Under resterande del av 1800-talet, det vill
säga tiden efter 1846, var det huvudsakligen i
Umeå som det bedrevs tillverkning av lerkärl
samt kakel till kakelugnar, även om en viss
tillverkning också förekom i Skellefteå.
Dessutom bedrevs sådan tillverkning i Burträsk
från omkring 1850 och fram till några år in på
1900-talet.
Kakelugnsmakaryrket har ju också bedrivits genom
uppsättning samt reparationer av kakelugnar vid
ett flertal orter i länet. Benämningarna
krukmakare och kakelugnsmakare berättar inte
något direkt om vad som tillverkades vid
hantverkarens verkstad. Under 1700-talet
användes mestadels titeln krukmakare medan det
under 1800-talet blev mer vanligt att kalla
hantverkaren för kakelugnsmakare. Detta
oberoende om det bara tillverkades krukor och
annat hushållsgods i verkstaden eller enbart
kakel.
Denna
dokumentation finns endast som
 |