Stämplar och Signaturer - Mariebergs Porslinsfabrik

Mariebergs Pocellaine Fabrique 1758-1788

Marieberg var från början en obebyggd Kronoegendom vid Mälaren och låg inom Kungsholms församling utanför Stockholm. Tomten donerades till riksrådet Bengt Skytte i mitten av 1600-talet som lät bebygga den. På 1750-talet tillhörde Marieberg kaptenmekanikus Triewalds änka, men såldes senare till ett bolag som 1758, under tandläkare Ehrenreichs ledning, anlade en fabrik för tillverkning av fajans och porslin.

Johan Eberhard Ludvig Ehrenreich, född i Frankfurt 1723, reser till Sverige 1747 på begäran av vår dåvarande kung Fredrik I för att anställas som tandläkare vid hovet. Ehrenreich som då var 24 år gammal, tappade snart intresset för tandläkaryrket och sökte sig istället till Gripsholms Kungsladugård. Där arbetade han framgångsrik med lantbruk under 1750-talet och början av 1760-talet. 1763 anlägger han Kungsholmens Saltpetersjuderi för ”Plantager och Jordwäxter”, något som även ådrog sig Linnés uppmärksamhet.

Reproduktion av kopparstick som visar båtbryggan vid Mariebergs Porslinsfabrik kring 1764 (fabriken i bakgrunden).

Sensommaren 1758 bildar Ehrenreich bolaget Mariebergs Porcellaine Fabrique tillsammans med Carl Fredrik Scheffer, Peter och Bengt Bergius, Anders von Plomgren samt Johan och Claes Grill. Scheffer står inledningsvis för det kapital som behövs för att bygga fabriken och köpa den mark fabriken skall stå på. Några månader senare närmare bestämt den 4 oktober, inleddes byggandet av fabriken på Mariebergs Malmgård. Vid denna tid hade Ehrenreich ännu inte fått sitt privilegiebrev. Det var först i början av 1759 som Kommerskollegium, på kunglig befallning, upprättade detta brev. Där går bl.a. att läsa: "Ehrenreich får fortsätta fabriken till förfärdigande af hvarjehanda äkta så väl som oäkta porsliner och stenkärl med flera dermed gemenskap ägande arbeten, dels af Ehrenreich uppfunna, dels märkeligen förbättrade. I anseende till verkets grannlaga beskaffenhet och den dermed erforderliga tysthet förordnas att denna fabrik, med alla dess ugnar och verkstäder, skall vara frikallad från all slags visitation och att der varande arbetare skola inför Hall- och Manufakturrätten aflägga tysthetsed".

Den 14 maj 1759 och med 130 arbetare anställda på fabriken, tas de första föremålen ut ur ugnarna. Tillverkningen är igång, men lyckan skulle visa sig vara kort. Fabriken som byggdes helt i trä, totalförstörs i en brand bara några månader senare. Ehrenreich var starkt misstänksam och menade att branden var anlagd, något som aldrig kunde bevisas. Efter branden bildar Ehrenreich ett nytt bolag och lyckas skaffa fram de ekonomiska medel som behövs för att bygga upp fabriken igen, denna gång blev det i sten.

År 1760 är tillverkningen återupptagen och de första fajanskärlen bränns. Bland de 300 anställda hittas den erkänt duktiga verkmästaren Johan Buchwald samt flera duktiga fajansmålare, t.ex. fransmannen Pierre Berthevin. Under de första två åren låg fabrikens årliga tillverkningsvärde på ca 300,000 kronor och det fanns goda förhoppningar om framtiden. Men 1763 kommer nästa bakslag, landet drabbas av handelskris. Helt plötsligt gick det inte att sälja fabrikens produkter. Kapitalet försvann i samma takt som magasinen fylldes med osålda fajansföremål och när det var dags för aktieutdelning fanns inga pengar att dela ut. För att lösa problemet beslutade Ehrenreich att hålla en auktion vid fabriken. Där skulle småserviser, enklare föremål och sekunda varor säljas. Dessutom skulle aktieägarnas utdelning bestå av fajansvaror istället för pengar. Dessa åtgärder ansågs vara ett utmärkt sätt att minska fabrikens varulager. Många av de större aktieägarna blev på så sätt mer eller mindre återförsäljare av fabrikens fajanser då de omöjligt kunde använda dem i sina egna hushåll. En aktieägare fick t.ex. ta emot fajansvaror för 18.000 daler.


Fotograf / Bildkälla: Bild 1 och 2 Thomas Adolfsson, Nordiska museet. Bild 3 Thomas Wiedersheim-Paul, Skansen

1766 avgår Johan Ehrenreich som direktör för sitt livsverk och överlämnar fabriken i händerna på Pierre Berthevin. Ehrenreich bevittnar sin dotter Johanna Eleonoras äktenskap med Hovsekreterare Lars Samuel Lalin, därefter beslutar han sig för att resa tillbaka till Tyskland där han erbjudits en ledande befattning vid en fajansfabrik i Stralsund. Han avled bortglömd i Gumbiunen Ostpreussen den 8 januari 1803.

Den nya direktören för Mariebergs Porslinsfabrik Pierre Berthevin, tar hjälp av Frankrikes Ambassadör Louis August Le Tonnelier de Bretul och som föreståndare för tillverkningen utsågs Johan Liljencrantz. Det var också under denna tid som tillverkningen av kakelugnar startade. Antalet kakelugnar som tillverkades vid fabriken var däremot få och det totala antalet ligger endast på något hundratal.

Berthevin försvann från fabriken 1769 genom att rymma till Köpenhamn. Han ersätts då med Henrik Sten från Rörstrand. Sten utökade tillverkningen till att också omfatta flintgods, dessutom började de på inrådan av grosshandlare Thomas Springer i Stockholm att importera stenporslin från England och Frankrike. Stenporslinet såldes sedan i fabrikens försäljningsbodar tillsammans med fabrikens egentillverkade fajanser. Allt gick bra fram till 1772, då hade skuldberget vuxit sig så stort att ägarna tvingades skjuta till mer pengar för att undvika konkurs.

Under flera dagar i mitten av oktober 1779, såldes stora delar av Mariebergs varulager på auktion. Det var allt från ordinärt "porslin" till figurer och emaljmålade föremål i fajans. När fabriken sedan säljs till Rörstrand 1782 slutar Henrik Sten och ersätts med Philip Anders Schirmer. Tillverkningen fortsatte sedan i blygsam skala fram till 1788 då konkurrensen från Ostindiska Kompaniets importporslin skulle visa sig för svår. 1788 beslutar ägarna vid Rörstrand att lägga ner tillverkningen vid Mariebergsfabriken. Byggnaderna användes därefter som tryckeri och kasern åt ryska krigsfångar. Utöver de tidigare nämnda, hade fabriken nära samarbete med konstnären Christian Precht. Han skapade flera ritningar till mönster som sedan användes vid fabriken. Till sist kan nämnas att Mariebergs Porslinsfabrik aldrig redovisade någon vinst under sin 30 åriga historia.

Porslinsstämplar Mariebergs Porcellaine Fabrique


1759-1776	1759	1759-1762	1759-1762	1759-1762	1759-1762




1759-1762	1759-1762	1759-1762	1766-1769	1766-1769	1766-1769




1769-1788	1780	1769-1788	1768-1788	1768-1788	1768-1788




1768-1788	1768-1788	1768-1788	1768-1788	1777-1778	1777-1778




Fajansmålarna och deras signaturer

Petter Åkermarck 1761-69, Fredrik Berner, Carl Berner, Hans Ahlgren, Gabriel Lindelöf 1763-69, Carl Erik Löfström, Olof Rahm 1760-talet, Johan Waltman 1763-67, Gustaf A. Teibel 1764-68, Anders Halldin 1767-71, Mathias Bernstein 1764-88, Henrik Sten 1768-88, Petter Norberg, Johan Widman, Johan Otto Frantzen, Erik Borg, Martherius, Pilman, Anders G. Bratt, Beckman, Becker, Boivie och Johan Dahl m.fl.



Petter Norberg	Martherius alt. Pilman	Anders G Bratt	Beckman alt. Becker	Boivie alt. Berner	Marieberg



Henrik Sten	Okänd	Okänd	Okänd	Okänd	Okänd



Okänd	Okänd	Okänd	Okänd	Okänd	Okänd




Okänd	Okänd	Okänd	Okänd	Okänd	Okänd

Ehrenreichs fångar

Johan Ehrenreich var inte bara tandläkare och grundare till Mariebergs Porslinsfabrik, han var också ägare till Kungsholmens Salpetersjuderiverk och fångvaktare vid stadens Tukthus. Genom en överenskommelse med Krigskollegium skulle Ehrenreich ta hand om fångararna, vakta dem ordentligt och låta dem tjäna sitt uppehälle genom arbete på Salpetersjuderiverket. Men Ehrenreich fick snart andra idéer. Han ansåg fångarna vara billig arbetskraft och lånade därför ut många av dem till vänner och bekanta att nyttja efter behag. Därmed kunde också vännerna ta del av denna "förmån". När Ehrenreich lämnade Sverige 1767 överlät han allt ansvar till dottern Johanna Eleonora och hennes make Hovsekreterare Lars Samuel Lalin. Under paret Lalins förmyndande skulle situationen för fångarna avsevärt förvärras.

Det var i huvudsak Ehrenreichs dotter, fru Lalin, som tog hand om fångarna. Herr Lalin var fullt upptagen med sina Kaffehus och Biljardsalonger. Den ersättning de erhöll för uppdraget skulle gå till fångarnas mat och nödtorft, men av någon anledning råkade de hamna i Fru Lalins fickor istället. Fångarna svalt, många dog, andra rymde. Detta eländiga förhållande fick dem att klaga till Krigskollegium. Med hjälp av vaktmästare Petter Bergqvist kunde därför fångarna rikta ett skriftligt klagomål till myndigheten. I artikeln "Brott och Straff, tortyr, tukthus och kopparmatte" av Maria Sundström 1963, återges klagomålet ordagrant:

"Vi fattiga arrestanter på Tukthuset här i staden, vi lida en sådan förskräcklig nöd och undergång, som ej står att beskrifva; varandes äfen högst beklagligt, att sedan Allhelgonatiden förlidet år äro af hunger, svält och elände på det ynkligaste omkomna 23 personer, hafvandes en del af dessa uslingar haft tuggat grus i munnen, andra åter tuggat ben och sina fingrar uti dödsångesten, somliga af vanmäktighet stupat vid deras spinnrockar å golfvet. Denna svåra och ynkliga medfart har föranlåtit vaktmästaren härstädes Petter Bergqvist att å våra vägnar göra ansökningar så väl hos norra förstadens kämnärsrätt som ock hos herr justitiekanslern ock k. krigskollegium; men han har intet hörd blifvit.

En sådan svår medfart föranlåter oss arma uslingar, som hvarken hafva att skyla oss med utan äro nakna, blott- och bara som kreatur, icke heller att ligga på annat än bräder samt utaf de oss borttagna rättigheter dagligen måste krevera af hunger och elände, hvartill ingen annan än hofsekreteraren Lalin är vållande, som på det sjette året icke den ringaste beklädning oss givit, som höga kronan består, utan hafva vi äfven för stor hungersnöds skull måst äta grus, hopblandadt med salt eller falaska, hvaraf största delen af oss äro igenom detta stora elände så utaf sig komna, att de aldeles blifva förlorade, helst vi mesta delen äro med sjukdomar besvärade".